Om den oförutsägbara empatin

Som polis så möter man dagligen sorgliga människoöden. Allt ifrån den förhoppningsvis övergående sorg, rädsla eller frustration som de brottsoffer som utsatts för till exempel inbrott, hot eller våld känner, till mer konstant misär som misshandlade kvinnor som vägrar att anmäla och stannar hos sina män, eller alkoholiserade uteliggare som kissat på sig ännu en gång. Jag anser själv att en del av yrket är att i alla möten försöka visa empati i så stor utsträckning som situationen och arbetet tillåter, även de gånger då detta av olika anledningar inte kommer lika självklart som det ibland gör. Sen gäller det för var och en att hitta en balans där man kan hjälpa och visa medmänsklighet utan att själv ta in för mycket av allt elände som man möter. Att hitta den blandningen av deltagande och viss distans torde vara en del av att vara professionell. Det kan dock vara intressant att notera att den där genuina empatin som biter sig kvar även efter att man har lämnat personen och jobbet i fråga kan vara väldigt oförutsägbar. I vissa situationer känner man naturligtvis mer, det kan exempelvis röra sig om att det finns barn inblandade, men i andra lägen så förvånas man över att en speciell individ eller situation väcker mer medkännande än man hade förväntat sig. Jag var i en sådan situation här om dagen då vi utförde en handräckning, vi skulle köra en missbrukare till vård. Hans sorg och ångest berörde mer än vad jag hade väntat mig då vi hämtade upp honom. Jag hoppas verkligen att det går bra för honom på den vårdinstans dit han nu förts!