Om att komma i tid...

En stor del av frustrationen med att jobba som polis i yttre tjänst är att man så ofta kommer försent. Ibland är man flera dagar för sen, t.ex. för att stoppa inbrottstjuvarna som har varit inne och tömt ännu en lägenhet och allvarligt kränkt och förstört för ännu en familj. Ibland är man några frustrerande minuter ifrån att få tag på de ännu värre personrånarna, som sedan alltför ofta hinner undan (även om duktiga kollegor då och då lyckas få tag på dom utredningsvägen). Det värsta har jag dock själv inte varit med om ännu, att vara för sen för att rädda livet på någon, en kvinnan som misshandlas av sin man, en man som blir knivskuren utanför en krog under ett slagsmål, eller någon som själv i desperation försöker ta sitt eget liv. Däremot hann vi under förra snurran i tid för att stoppa en mans försök att begå självmord genom att ta en överdos av tabletter. Då jobbet gick ut verkade det som om mannen var aggressiv och svårhanterlig, men när vi väl hade sprungit ikapp honom så visade det sig att det mest var frågan om att han inte ville stanna kvar och vänta på ambulansen, och därför försökte ta sig undan till varje pris. Han hälsoläge verkade dessutom fortfarande som tur var stabilt. Och även om jag blev tvungen att lägga en hand på mannens bröst för att stoppa honom ifrån att gå iväg, så gick det utmärkt att samtidigt resonera lugnande med honom och få honom att förstå varför vi inte kunde låta honom lämna. Ambulansen kom, mannen åkte med och fick förhoppningsvis både akut hjälp mot tabletterna och mer långsiktig hjälp för att må bättre, och han tackades oss till och med för insatsen trots att vi faktiskt höll kvar honom mot hans vilja. Då känns det bra att vara polis.