onsdag 25 mars 2015

Om hjälp i nöden, samt om kulturellt betingade krisreaktioner

Delar av följande text har publicerats på Polisen Kista Näpos hemsida:

När vi var inne på stationen så gick ett ut ett larm om att en gravid kvinna eventuellt befann sig i nöd i sin lägenhet. Anhöriga hade försökt få kontakt med henne utan att lyckas, och sedan ringt 112. Vi sprang ut till bilen och åkte med full fart till den aktuella adressen, där ambulansen redan var på plats. De hade dock inte kunnat ta sig in i lägenheten. Vi gjorde själva ett snabbt försök att få kontakt med kvinnan igenom brevinkastet, men avbröt efter ett par sekunder och började istället att bryta upp dörren med kofot och slägga. Det tog inte många sekunder, och när vi klev in i bostaden såg vi direkt hur kvinnan låg synbart medvetslös på golvet. Vi ropade till ambulanspersonalen, som genast tog över och började ge kvinnan vård. 

Kvinnans mor och syster som hade väntat oroligt utanför lägenheten fick båda intensiva chockreaktioner. Vi försökte lugna dem samtidigt som vi behövde hålla dem borta ifrån kvinnan för att ambulanspersonalen skulle kunna arbeta ostörd med att hjälpa henne. En patrull ifrån utryckningen som anlände efter oss hjälpte till med att stötta anhöriga och freda vårdpersonalen ifrån stundtals intensiva försök från de anhöriga att nå fram till sin kära dotter, syster och hustru (vid det laget hade även maken anlänt). När ambulansen hade lämnat på väg till sjukhus så hjälpte kollegorna de anhöriga att också ta sig dit, medan vi blev kvar i väntan på hjälp med att tillsluta den dörr vi hade brutit upp.

Vi fick senare på telefon det glädjande beskedet via telefon av kollegorna att alla, inklusive fostret, mådde bra. Och när vi sedan själva åkte till sjukhuset för att lämna den nyckel vi hade tillslutit lägenheten med, samt lite övriga tillhörigheter, till familjen så fick vi både hjärtliga tack och godmodiga ursäkter för vad som sades och gjordes då de anhöriga var som mest oroliga. 

Det finns få saker som är så meningsfulla som att vara med och hjälpa människor i nöd, speciellt när det går bra. Sen är det en extra bonus när man efter att allt är över möts av tacksamhet och glädje, det är inte alltid det händer i det här jobbet. 

Förutom glädjen över att det gick bra för kvinnan och fostret, samt den allmänt positiva känslan i kroppen efter det här jobbet, så reflekterade vi även över hur olika folk reagerar i kris. Ambulanspersonalen klargjorde snabbt att kvinnan andades och att hon fick hjälp, vilket vi kommunicerade till de anhöriga. Åtminstone systern talade bra svenska och förstod vad vi sa. Ändå fortsatte intensiva krisreaktioner för främst mamman, men även systern, som att skrika för full hals rakt ut, försöka brotta sig förbi oss för att ta sig fram, att slänga sig ner och dunka ben och armar mot marken, med mera. Systern hade även ett litet barn med sig, som så klart blev livrädd av hela situationen. Naturligtvis kan det vara svårt att styra hur man agerar i kris, men vi (polis och ambulans) upplevde alla att den väldigt utåtagerande krisreaktionen, speciellt bland kvinnorna (maken var, trots stark oro, betydligt lugnare) åtminstone delvis var kulturellt betingad. Med det menar jag att den följde ett inlärt kulturellt mönster kring hur man agerar i en dylik situation. I det här fallet upplevde jag dock att de, och speciellt barnet, hade mått bättre om de hade försökt lugna ned sig istället för att hetsa upp sig själva och varandra. 

Som kontrast har jag varit på jobb där någon faktiskt har dött och anhöriga knappt visar något alls. Det är så klart också kulturellt betingat, och en del i att man, exempelvis i breda kretsar i Sverige, traditionellt sett det som oönskat och svagt att visa för mycket känslor. Det kan nog vara ordentligt hämmande för både sorgeprocessen och förmåga att dela känslor av oro, men även glädje, med människor runt omkring och säkert på många sätt mer skadligt att agera ut känslor extremt starkt som i fallet med den gravida kvinnans släktingar. Det bästa är sannolikt en medelväg där man tillåter sig visa känslor och ha kontakt med sitt känsloliv men utan att falla in dramatiska och utåtagerande reaktioner som gör en oemottaglig för information eller andras (barnets) behov. Här finns alla anledning att lära av varandra, vilket ofta är fallet när kulturer möts.

2 kommentarer:

  1. Först tyckte, oh, nej, inte nu igen, inte åter igen negativa saker om kulturella skillnader, inte från en polis. Men sedan du har skrivit om balans,
    Det tror jag inte att det är mera skadligt att agera ut känslor extremt starkt, än att knappt visa något alls att vara helt kallt och tyst. Båda sättet såsom du har angett exempel på har sina för och nackdelar. Däremot håller med dig om att det bästa är en medelväg, och att lära av varandra.
    En typs till dig min kära polis, tänk tre dubbletter på vad du skriver om händelser, om människor, om skillnader och annat. Du påverkar de människor som läser din blogg mycket mycket mera än vad du tror.

    SvaraRadera
  2. Intressant. Jag undrar om inte en del av de upplevda attackerna mot utryckningspersonal kan vara liknande företeelser.

    Jag menar givetvis inte att alla är det, men att utryckningspersonal kan övertolka situationen när hotbilden väl finns.

    SvaraRadera