torsdag 17 april 2014

Orimliga beviskrav

En kväll under hösten förra året träffade tre ronderande väktare i en av våra mest utsatta och segregerade förorter på ett gäng ungdomar som hängde i en trappuppgång. De rökte och skräpade ner där inne, så väktarna bad dem vänligt att hänga utomhus istället. Det ledde till att de blev attackerade och misshandlade av gänget. De försökte freda sig, men de var tre stycken mot en stor grupp aggressiva ungdomar, och de blev tvungna att dra sig undan. Alla fick ta emot slag och sparkar, och den av dem som var längst fram och blev hårdast attackerad fick sin axel skadad i bråket. Innan dess hade han kunnat försvara sig väl, men då axeln blev allt mer obrukbar vädjade han till ungdomarna att låta dem vara ifred. De fortsatte att slå och sparka fram tills väktarna hade lyckats retirera in i sin bil och fly därifrån. Lyckligvis blev ingen av dem allvarligt skadad, och axeln läkte successivt de följande månaderna.

Efter händelsen upprättades en anmälan om våld mot tjänsteman. I de initiala förhören med väktarna så hade endast knapphändiga uppgifter om gärningsmännen framkommit. Flera kollegor på sektionen och på den lokala närpolisstationen hade dock bra koll på vilka kriminellt belastade ungdomar som brukade hålla till på den aktuella adressen, och fotokonfrontationer sattes ihop. Då jag fick ärendet på mitt bord så hade man redan visat fotokonfrontationer med den av väktarna som hade blivit värst attackerad, men de hade inte gett så mycket. När jag sedan höll kompletterande förhör och visade fotokonfrontationer för en annan av väktarna så nämnde han att den kollega som först hade förhörts helst ville att allt skulle läggas ned. Detta då han jobbade regelbundet där och var rädd att en polisutredning skulle göra hans situation mer utsatt. Killen pekade dock ut "rätt person" i tre av fotokonfrontationerna, det vill säga de vi misstänkte hade deltagit. Dock till "60-70%".

Jag ringde då upp den först förhörde väktaren för att stämma av med honom hur han kände inför hela situationen. Vi hade ett bra samtal, och bestämde oss för att träffas för ett nytt förhör. I det så förklarade han att han tidigare inte hade velat medverka i utredningen för att han hade befarat att det skulle innebär att han, som till skillnad ifrån de kollegor han hade åkt med den där natten, regelbundet arbetade i området, skulle få svårare att göra sitt jobb. Han var inte bara bekymrad om risken för våld//överfall utan även bemötandet av ungdomar rent generellt om han skulle vittna/prata med polisen. Därför hade han inte pekat ut dem som han faktiskt kände igen vid det första förhörstillfället. I det här förhöret så pekade han dock med stor säkerhet ut samma tre gärningsmän, varav en till "100 000%". Han var alltså helt säker. Han hade även sett killen en gång i det lokala centrumet och hört hur någon hade ropat hans namn, och kunde därför korrekt återge hans förnamn. Allt detta skrevs ned i förhör och godkändes.

Den sista väktaren var den som hade de otydligaste minnena. Även han pekade dock ut samma tre personer i fotokonfrontationerna, men påpekade att han absolut inte var säker.

Då de misstänkta senare förhördes (jag hade vid det laget lämnat över utredningen till en kollega) så nekade de till allt. Det fanns inget ytterligare material i utredningen, inga vittnen, ingen film och ingen teknisk bevisning. Jag var dock själv ganska övertygad om att förhören med väktarna/målsägarna skulle räcka hela vägen fram till en fällande dom. En av dem hade ju gjort ett väldigt säkert och trovärdigt utpek, som sedan styrktes av de andras mindre säkra utpek. Åklagaren beslutade dock att lägga ned förundersökningen. Den väktare som hade vågat stå upp och berätta fick alltså ingen som helst upprättelse. Beslutet motiverades delvis med att han först hade gett en annan version, och delvis med att jag hade använt samma fotokonfrontationer i de tre förhören, vilket hade möjliggjort för dem att prata med varandra och säga "peka ut nr X". Jag är helt övertygad om att de inte har gjort något sådant, och den sortens misstänkliggörande av brottsoffer skaver ganska mycket på mig. Jag kommer dock inte att göra om det misstaget igen. Vad gäller att han först hade gett en annan version, så var det ju väldigt förståeligt (och anledningen hade förklarats tydligt i förhör).

För mig har det blivit allt mer tydligt att det ställs orimligt höga beviskrav i våra domstolar. Det räcker tyvärr ofta med att den misstänkte, i samråd med sin advokat, totar ihop en aldrig så osannolik historia, så länge den inte är praktisk omöjlig så kan den ändå läggas till grund för en friande dom. Detta har många åklagare lärt sig, och blir därför mer restriktiva med vad de går upp till åtal med. Resultatet är att balansen mellan rättssäkerhet (som självklart är enormt viktigt) och rättstrygghet, offrens rätt till upprättelse och samhällets arbete med att beivra kriminalitet, hamnar fel.

Både poliser och åklagare skall följa objektivitetsprincipen. Det är otroligt viktigt att både det som talar emot och för den misstänkte undersöks och att man inte låser sig vid ett scenario. Men i slutändan bildar man sig så klart en uppfattning baserat på alla tillgängliga fakta. Som utredare stöter man regelbundet på fall där det för oss är så uppenbart att den misstänkte är skyldig att man tycker att en fällande dom borde ha varit given, men, där ärendet trots det antingen läggs ned eller den misstänkte frias. Det kan röra sig om rån där den misstänkte har blivit igenkänd, utpressning då målsägaren kan ge en mycket trovärdig berättelse som styrks av stödbevisning medan den misstänkte blåljuger eller våldtäkter där offrets berättelse misstänkliggörs på lösa grunder. En livsstilskriminell skröt en gång till mig om hur många gånger han hade varit misstänkt för grova brott som mordförsök, men att han aldrig hade blivit dömd för annat än skitbrott. Många yrkeskriminella har också insett att med "rätt" advokat så är risken att bli dömd för vissa brott väldigt liten, oavsett hur skyldig man är, bara man nekar till allt.

När det i media briserar debatter om mer eller mindra absurda friande domar i främst sexualbrottsmål så är det speciellt tragiskt eftersom det rör målsägare som är exeptionellt utsatta. Men de extremt höga beviskrav som är en av de främsta anledningarna till frikännandena är också ett problem i andra brottsmål. Ett närmast komiskt exempel är att en rattfull förare kom undan med att hävda att han hade kört i sömnen. I alla de brott där målsägarna har blivit allvarligt kränkta (och där det också kan vara aktuellt med skadestånd), vilket förutom sexualbrott även kan gälla rån, våldsbrott, med mera, så är detta speciellt problematiskt och olyckligt. Det gör ont att se hur ett utsatt brottsoffer som har kämpat sig igenom en tuff rättsprocess belönas med ännu en kränkning för att vårt system ibland ter sig vara helt felkalibrerat i ivern att säkerställa att inga teoretiskt sätt oskyldiga skall dömas. I slutändan finns det ju trots allt bara ett helt säkert sätt att inte döma någon oskyldig, och det är att aldrig döma någon alls.

Slutligen, vad gäller de misshandlade väktarna så visar ärendet även på hur extremt svårt det är att arbeta som väktare i de mest utsatta segregrade förorterna. Nyligen attackerades en väktare i ett bakhåll och slogs medvetslös, hans kollega som hittade honom (lyckligtvis snabbt, då han hann larma) sa att hans andning inte fungerade. Den nedslagne väktaren berättade senare att han hörde ordet "golare" innan han förlorade medvetandet. Alla de tre väktarna som attackerades i händelsen jag beskrev ovan hade för övrigt utländsk bakgrund. Det hjälpte dem inte alls. En av dem slutade direkt att arbeta i det aktuella området, och inte bara på grund av den här attacken. Vi har ett stort problem i de här utanförskapsområdena, och det är hela samhällets ansvar att lösa det problemet. Men innan vi har nått dit så måste vi bli bättre på att värna de yrkesgrupper som riskerar att drabbas av attacker då de jobbar där. Här är väktare troligtvis bland de allra mest utsatta.

12 kommentarer:

  1. Jag förstår problematiken med höga beviskrav - och jag är själv kluven ibland inför dem - eftersom jag mött liknande problematik i min yrkesutövning. Det är solklart vem som gjort något och vad - men det går inte att bevisa det tillfredsställande när de nekar och/eller har en bra advokat.
    Jag har varit både kriminalvårdare och väktare och mött problematiken ur lite olika perspektiv.
    Jag har också varit utsatt för brott privat och haft anhöriga som varit utsatta...

    Jag har alltså full förståelse för den frustration som de höga beviskraven kan ge upphov till om man är offer eller myndighetsutövare och någon frias i det man tycker borde vara självklara fällanden.

    Samtidigt tror jag att det är viktigt att beviskraven är höga, eftersom det innebär att man med hög säkerhet kan betrakta fällda brottslingar som skyldiga.

    När det gäller detta med "gola" så har det under sista tio-femton åren uppstått en misstolkning av uttrycket som är katastrofal.

    Att gola var för ett uttryck för att sätta dit medgärningsmän - och då i syfte att klara sig lindrigare undan själv i allmänhet.

    Idag har "gola" blivit ett uttryck för att anmäla eller vittna om brott.

    En helt skev förskjutning hos både kriminella och allmänhet som inte hade fallit under begreppet för ett par decennier sedan (Hade yrkeskriminella i släkten, och vet vad "tjuvheder" stod för förr).

    Det du berättar om väktarens första reaktion kan jag sätta mig in i och ha förståelse för .. Samtidigt så är det helt fel tänkt och resonerat - om inte människor som utsätts i sin yrkesutövning anmäler av rädsla för att bli betraktade som "golare" eller av rädsla för hämnd, då har vi gett upp helt och lämnat walk-over till brottsligheten.

    Det finns bara ett sätt att stävja hot och våld mot yrkesutövare - och det är att anmäla.

    Man skall inte ge utrymme för en uppfattning att man kan pressa eller hota myndighetsutövare till tystnad .. eftersom det i förlängningen kan innebära press också till andra saker.

    En väktare får alltså inte ha det resonemanget - oavsett hur mänskligt man kan tycka att det ter sig.

    SvaraRadera
  2. Intressant Ofta känns det som om objektivitetsprincipen inte finns med. Finns det någon sannolikhetsprincip? Eller någon princip att använda sunt förnuft?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker du på polis eller domstol när du frågar det?

      När det gäller polisen så skulle jag säga att de oftast är mer objektiva i sina utredningar än människor i gemen tror. Det värsta som man kan råka ut för som brottsoffer eller misstänkt är om de frångår sina utredningskrav och försöker känna sig fram med "sunt förnuft" .. många brott (aktiva/begångna brott eller falska anmälningar) frångår nämligen alltför ofta just principen av "sunt förnuft".

      Radera
  3. Martin, jag håller helt med dig. Beviskraven är orimligt höga. Det inte bra för tilltron till rättsväsendet och underlättar inte möjligheterna att upprätthålla någon form av samhällsmoral. Svårt för offren att inte få upprättelse och säkert oerhört frustrerande för er att möta de misstänkta, men aldrig åtalade förövarna. Jag citerar Amnesty - om straffrihet i samband med brott mot mänskliga rättigheter: "Det är straffriheten för gärningsmännen som är den främsta drivkraften bakom nya övergrepp. Våld föder våld när illdåd inte utreds ordentligt, när de skyldiga får amnestier istället för rättegångar." Gäller kanske också i andra fall av straffrihet?

    SvaraRadera
  4. Problemet är också att "busarna" får en slags kvittens på att de är dom som bestämmer och deras självkänsla stiger högst märkbart när utredningar läggs ned. Sedan har vi en så kallad fri bevisprövning i våra domstolar. Det betyder att om åklagaren lägger fram en rad indicier och uppgifter som stämmer med vad som i övrigt har hänt kan mycket väl domstolen ta det som bevisning och anse att det är ställt utom varje rimligt tvivel att den åtalade är skyldig. Men eftersom åklagarna hela tiden själva backar på att väcka åtal när inte det finns teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen trycks hala tiden de så kallade beviskraven uppåt. Vi måste förmå åklagarna att åtala i betydligt högre grad än vad som görs nu. Dessutom måste åklagarna få en mer proffsig attityd i domstolen. Som det nu är finns det alldeles för många åklagaraspiranter och extraåklagare som är mer intresserad av sitt klädval än att uppträda och tala med pondus.

    SvaraRadera
  5. Låter mer som problemet är godtycklighet än höga beviskrav? Om "rätt" advokat ofta leder till frikännanden så kanske man bör undersöka den advokaten/dennas relation till domarna?

    SvaraRadera
  6. En vanlig s k polisutredning går normalt till så att man till att börja med bestämmer vem som är skyldig och till vad och utgår ifrån detta. Därefter undviker man nogsamt att ställa kritiska frågor till en s k målsägande och teknisk bevisning har man aldrig hört talas om.

    Det är mycket man inte lär sig på den s k Polishögskolan ...

    SvaraRadera
  7. Vid påstådda sexbrott är dock beviskraven uppenbarligen noll. Trots rikets egna uppfattning att rättspatos uppnåtts, uppenbarar sig motsatsen i de få fall som prövats..... Mörkertalet stort.

    SvaraRadera
  8. Enligt rikets egna utredning ( Axberger) är ca 50% olagligen frihetsberövade av Sverige...Gällande päståda sexbrott.

    SvaraRadera
  9. Tack för kommentarerna! Jag ber om ursäkt till alla som läser och kommenterar på den här bloggen att jag har varit så dålig på att posta nya inlägg och på att svara på kommentarer. Jag skall absolut försöka bättra mig.

    Speciellt tack till Micro, Kerstin och Jan för intressanta tankar. Kerstin, din hänvisning till skrivelsen om straffrihet känns högaktuell ibland.

    Rättsröta, jag håller inte alls med dig. Tvärtom är beviskraven mycket höga även när det gäller sexbrott, vilket gör att många skyldiga frias. Extremt många fler än de oskyldiga som döms.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "vilket gör att många skyldiga frias."
      Vart finner du stöd till detta påstående egentligen? Hur kan Du veta att de som blir friade är skyldiga?
      Blir du friad i rätten är du oskyldig. Det är bra att vi i sverige har hög bevisbörda (det skulle dock vara lika högt krav på alla brott, inte bara känsliga) för då kan vi slippa ha oskyldiga i fängelse som inte har brutit mot någon lag.
      Jag tackar för att man måste ha starka bevis för fällande dom. Det tror jag att Sverige tycker

      Radera
  10. Jag är tvungen att kommentera ditt inlägg.
    Hur tusan kan du vara säker på att denne man inte faktiskt gjorde görningen(körde full i sömnen) och därmed inte KAN hållas skyldig?
    Ja, skyldiga ljuger ibland för att slippa straff, men ska man då som polis/utredare och åklagare enbart gå på vad man själv tror är rätt? Det måste ju finnas bevisning på att han inte kört i sömnen.
    Jag har nyligen varit inblandad i ett fall angående rattfylleri och där kan jag säga att den polis som ansågs sig helt och hållet veta vem som var skyldig till vad, hade helt fel. Men han kunde dö för sin sak. Han visste att han hade rätt och att personen var skyldig.
    Till saken hör då att han hade fel. Det bara är så. Eftersom jag är den personen och jag vet precis vad jag gjort. Så JAG vet nu, att om polisen och utredarna skulle få bestämma bevisgraden, så skulle t.ex jag blivit dömd. Även fast jag var oskyldig. Detta enbart för att en polis bestämt sig för att han har rätt. Även fast han hade fel.
    Förstår du min poäng? Vi måste ha höga beviskrav i ett samhälle som vill överleva. Vi kan inte ha ett samhälle med poliser som får gå runt och döma folk enbart på vad de själva tycker.

    Jag var oskyldig och jag hade blivit fälld om polisen i mitt fall, hade bestämt straff.

    SvaraRadera