måndag 28 oktober 2013

Med snaran runt halsen

Jag hade ungefär fått i mig hälften av thaimaten jag hade köpt då det gick ut ett larm om att en kvinna var orolig för en väninna som hade uttalat självmordstankar. Ingen av IG-bilarna svarade. Vi jobbar inte främst mot LKC, men jag hjälper personligen gärna utryckningen med att ta jobb om det behövs, speciellt innan skiftesbyte, vilket var fallet då anropet gick ut. Är det frågan om akuta jobb så är det dessutom en självklarhet att åka. Jag svarade på larmet, och drog ut ifrån stationen med min kollega.

Då vi närmade oss adressen såg och hörde vi räddningstjänsten framför oss. Det visade sig att de var på väg till samma adress. Vi kom in i porten precis efter dem. Då jag kom upp till den aktuella lägenheten stod det flera brandmän framför dörren, och en av dem försökte ropa in genom brevinkastet. Jag tog tag i handtaget, kände på det, märkte att dörren var olåst, och gick in. Någon sekund senare tittade jag in i vardagsrummet, och såg då en kvinna ståendes på något pall-liknande med en strypsnara tight knuten runt halsen som via ett spänt rep hängde i en krok i taket. Jag hade brandmännen precis bakom mig och kollegan längre bak i kön och väste "kniv" bakåt samtidigt som jag gick fram mot kvinnan (vilket kollegan längre bak så klart tolkade som att någon var knivbeväpnad). Min tanke, att brandmän måste ha knivar med sig och att någon av dem skulle plocka upp den så att de kunde vara beredda att snabbt skära ned kvinnan medan jag försökte lyfta/hålla henne uppe om hon skulle sparka undan pallen, plockades snabbt upp av en av brandmännen som drog fram en morakniv. De stannade dock i dörröppningen till vardagsrummet.

Då jag gick fram emot kvinnan så bad hon mig först att räcka henne ett kärt föremål som låg en bit bort i rummet då hon själv satt fast i hängsnaran och inte kunde ta sig någonstans alls. Detta gjorde jag självklart, medan jag hälsade, presenterade mig och försökte etablera kontakt med henne. Efter att hon hade fått det hon bad om så beordrade hon oss direkt att gå därifrån. Jag konstaterade så klart att vi inte kunde det, att vi tänkte hjälpa henne. Diskussionen fortsatte ett tag, och även om jag pratade lugnt och vänligt till kvinnan och gjorde mitt bästa för att nå fram till henne, så gick det inget vidare. Hon var helt ointresserad av att få vår hjälp, och blev succesivt allt mer irriterad över att vi inte gick därifrån.

Samtidigt som vi diskuterade så hade min kollega diskret börjat röra sig in i rummet. Han tog närmast omärkligt steg för steg tills han utan att kvinnan verkade ha lagt märke till honom, hon hade ju också fullt upp med att argt be mig att ge mig av, hade tagit sig in bakom henne. Där på vardagsrumsbordet låg det en kökskniv, som han plockade upp. När kvinnan sedan för andra eller tredje gången gjorde något sorts försök att knuffa undan mig så var han snabbt framme och skar smidigt av repet bakifrån. Jag fick henne i famnen och la ned henne på en madrass som låg en bit bakom mig. Hon kämpade argt emot, och vi var alla oroliga för repet som satt kvar runt halsen då det som sagt var väldigt hårt knutet. Vi ville få bort det så fort som möjligt, och höll ned henne medan vi försökte skära bort det då knuten var för svår för oss att lossa, självklart utan att riskera att rispa kvinnan som som sagt kämpade emot. Med hjälp av en av brandmännen så lyckades vi.

Efter att den akuta faran var avvärjd och vi kunde släppa upp kvinnan så gick det lite bättre att få kontakt. Vi behövde självklart ta med henne till psykakuten på St:Görans sjukhus och även om hon fortfarande inte direkt gillade oss så fick vi henne i alla fall att själv ta på sig ytterkläder och skor och samla ihop det hon behövde ha med, medan kollegan också dokumenterade uppsatta avskedsbrev för att kunna visa psykiatrin. Då jag höll tag i henne på väg ned för trappan för att hon inte skulle snubbla ofrivilligt eller medvetet försöka skada sig själv, så försökte hon slita sig. Väl nere med risken ifrån trappan borta så släppte jag henne. Jag tvingades dock att ta tag igen då hon ville vandra iväg. Väl inne i bilen så kunde jag dock sitta lugnt bak med henne och prata en del på väg till psykakuten. Jag ringde också in om LPT47 beslut, vilket var en ren formsak i det här fallet. Överlämningen till psykiatrin gick smidigt, hon var dessutom välkänd där.

Det viktigaste målet vid ett självmordslarm är självklart att rädda liv, och naturligtvis helst utan att personen får några skador eller men av händelsen. Det lyckades vi med, mycket tack vare kollegans smidiga ingripande. Det är så klart mycket möjligt att kvinnan inte själv hade sparkat undan det hon stod på, men det hade räckt med att hon hade säckat ihop en aning så hade hon kvävts, och hon hade inte själv kunnat ta sig därifrån. Sen ville vi så klart försöka se till att vårt ingripande i sig inte blev ytterligare en traumatisk upplevelse för kvinnan. Jag får ofta relativt bra kontakt med psykiskt sjuka människor, men den här gången nådde jag som sagt aldrig riktigt fram. Det var dock skönt att vi, trots att hon vid flera tillfällen försökte slita sig och knuffa undan mig, kunde lösa jobbet utan att använda handbojor och att vi mot slutet i alla fall kunde sitta och prata med varandra. Ju mindre våld och/eller kränkningar man behöver utsätta en redan trasig människa för, desto bättre så klart.

Även om vi lämnade jobbet med en känsla av att ha gjort något bra, så är hela händelsen och kvinnans situation i stort enormt tragisk. Oavsett om hon hade haft beslutsamheten att faktiskt aktivt ta livet av sig själv eller inte, så var det uppenbart att hon mådde väldigt dåligt och var extremt olycklig. Hon hade en lång historia av psykisk ohälsa, och hade dessutom nyligen förlorat sin kanske närmaste anhöriga. Då vi lämnade henne så var hon fortfarande arg över att vi hade stoppat hennes planer. Man kan bara hoppas att hon får så pass bra hjälp av vården/samhället att hon så småningom ändå är glad över att vara vid liv.

Vad gäller psykvården, så verkar det för mig tydligt att den helt enkelt inte räcker till. Kvinnan berättade att om hon bara fick prata med en viss överläkare så skulle hon bli utskriven direkt igen. Sanningen är troligtvis att psykvården inte har resurser till att vårda alla som är i behov av deras hjälp. Det är dessutom väldigt vanligt att man får höra berättelser om hur akut omhändertagna bara har förvarats och medicinerats i ett par dagar, och sedan mår ännu sämre då de släpps ut. Gissningsvis finns det inte tillräckligt med personal för att exemeplvis ge samtalsterapi på ett sådant sätt som de människor som kommer dit faktiskt skulle behöva.

I ett ännu bredare perspektiv så handlar det också om att samhället är dåliga på att i tid ge hjälp och stöd till människor som mår dåligt. Det är naturligtvis väldigt svårt, både att fånga upp dem som är i behov av stöd och att hitta sätt att stötta som faktiskt hjälper, men det är också väldigt viktigt. Jag tror att mycket vore vunnet om vi blev bättre på att se och hjälpa de barn och unga som har särskilda behov, och då menar jag inte bara de agressiva och utåtagerande, utan även de tillbakadragna, olyckliga och ofta mobbade. Förutom att det så klart främst handlar om människosyn och att försöka ge alla ett drägligt liv, så skulle det även i ett längre tidsperspektiv kunna leda till drastiskt minskade kostnader för vård, missbruk, arbetslöshet, med mera. I ett samhälle där kvartalskaptalism råder och där varje förvaltnings främsta mål är budget i balans  så är det lätt att missa att det faktiskt i ett längre tidsperspektiv inte bara är humanistiskt, utan även ekonomiskt sunt att investera i och satsa på människor som riskerar att fara illa i livet.


16 kommentarer:

  1. Hej Martin, vilken rysare - enbart att läsa om denna händelse. Du och dina kollegor visar återigen prov på stor empati och sinnesnärvaro. Jag delar helt din uppfattning att det saknas långsiktigt tänk i omsorgen om utsatta människor i vårt samhälle av idag. Så skönt att ni ändå för stunden tog så väl hand om denna kvinna. Kärlek och respekt!

    SvaraRadera
  2. Jag instämmer med ovanstående.

    Jag tänker också på ord som jag tror ofta är alltför sanna för människor som kommer till gränsen/beslutet....

    "Jag vill inte dö - jag orkar bara inte leva längre"

    Själv har jag förlorat en del vänner/nära ... dem nådde ingen fram till i tid.

    Sen tycker jag det är dumt när människor pratar om allvarliga försök och "rop på hjälp" .. de där "ropen på hjälp" blir så ofta självmord om ingen hinner fram i tid. Det finns ingen reell skillnad, mer än att för en del hinner hjälpen fram i tid - för andra självbevarelsedriften - för andra blir det försent och då är självmordet ett faktum ...



    SvaraRadera
  3. Tjena Martin! Jag vill bara berätta att du har hjältestatus på sörentorp just nu. Beteendevetarna lovordar dig dagligen för att du vågar vara så öppen. Kanske skulle vara skönt att höra. Keep up the good work! / Sörentorpare

    SvaraRadera
  4. Tack för kommentarerna! Och för kärleken och respekten :-). Micro, håller med om att det är vanskligt att prata om att något "bara" skulle vara ett rop på hjälp. Varje självmordsförsökslarm måste tas på yttersta allvar! Och tack för hälsningen ifrån Sörentorp! Vem kom den ifrån :-)?

    SvaraRadera
  5. Tack Marti för ert fina arbete och att ni räddat ett värdefullt liv än en gång.

    Jag vet inte hur ni har det i Sverige, men här i Finland har vi ett svårt fenomen, att många sinnessjuka är drog och alkohol missbrukare för de inte fått hjälp tillräckligt tidigt. Sen när man försöker få hjälp till dem tar inte mentalvården emot dem för de är "bara" alkoholister. Alkoholisten kan inte får hjälp här om de inte själv vill, för i Finland finns ingen lag för "tvångs vård".

    Vad anser du om detta fenomen? Och hur jobbar ni emot detta i Sverige?

    SvaraRadera
  6. Från Ingrid och Maria, under lektionen Etik i polisarbete! Så sug i dig det nu, för det är inte ofta man får vara ett gott exempel i en utbildning! :)

    SvaraRadera
  7. Jag har själv varit en av de människor polisen hämtat på inte så roliga sätt otaliga gånger. Att det varit otaliga tillfällen beror tyvärr mestadels på att den sorgliga psykiatriska vård som bedrivs till stor del enbart försöker släcka bränder, och då genom att hälla bensin på eldhärden.
    Jag är inte heller alltför imponerad av polisen som organisation, men de enskilda polis- och brandmän jag mött har nästan uteslutande bemött mig med respekt och vad jag uppfattat som uppriktig vilja att hjälpa.
    Jag avsade mig all kontakt med psykiatrin och vården för ett tag sedan och min självkänsla och självrespekt är så otroligt mycket större idag när jag inte hela tiden behöver hävda mig själv och mitt behov gentemot diverse läkare (som vad jag än säger inte bryr sig om att verkligen se mig).

    Jag är ledsen för den person du beskrivers skull. Hon borde inte behöva stå där, hon borde kunna känna att hon kunde vända sig någonstans och få stöd. Glad att i alla fall ni verkade ge henne den respekt hon precis som alla förtjänar. Lyckades även vården se människor tror jag inte att den skulle vara så hårt belastad som den är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Martin stor + till dig och din kollega för den fantastiska jobbet ni gjorde med denna medmänniska. Jag är glad att hon fick möta er två med sån stor empati, sånt tror inte jag man får lära sig på polis utb. det har man med sig som individ hoppas alla ta lärdom av er för det är sånt som vi medborgare vill läsa om. Politikerna skulle satsa mer pengar på vården så att dom utsatta skulle få ett värdigt liv.

      Radera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Tack igen för kommentarerna! Sara, jag vet inte, men jag tror att det du berättar om Finland stämmer för Sverige med, dvs att många med psykisk ohälsa tar droger för att de mår dåligt. Jag hoppas dock att det inte skall hindra att de får hjälp, men visst kan det vara så att missbruket gör att det blir svårare att se och komma åt det bakomliggade problemet.

    Anonym, det är hemskt att du inte har fått någon bra hjälp av psykvården! Tyvärr är du inte den första som jag har hört det ifrån. Jag är övertygad om att psykvården behöver mer resurser och behöver jobba mer förebyggande och stöttande för att slippa att hamna i att släcka bränder (med eller utan bensin...). Hur som helst är det härligt att höra att du mår bättre nu!

    SvaraRadera
  10. Tack så mycket, Carmela! Kan det vara så att du är släkt med kollegan i fråga...? Han gjorde i alla fall ett väldigt bra jobb! Och håller som sagt med om att vården behöver mer pengar!

    Tack, Corina!

    Och tack för att du svarade angående PHS, anonym! Du får hälsa Maria och Ingrid och tacka :-).

    SvaraRadera
  11. Rörande inlägg. En tanke; istället för att skriva psykiskt sjuka människor kanske du kan säga människor som inte mår psykiskt bra? Då är det ett problem med hur personen mår, det känns mer pedagogiskt och inte lika stigmatiserande. Annars tycker jag att du har en intressant blogg :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad vinner man egentligen på att förringa en sjukdom? Är det inte det tassandet runt "problemen" som håller dem stigmatiserande? Det enda som händer om man byter "sjukdom" mot "problem" är att "problem" 20 år senare räknas som stigmatiserande.

      Man botar inte människor genom att byta ut ord. Det funkar inte ens som habilitering.

      Radera
    2. Tack för kommentarerna! Jag delar nog uppfattningen att en psykisk sjukdom är och skall beskrivas som en psykisk sjukdom. Mildrande uttryck kan göra att man inte inser hur allvarliga konsekvenser den kan få för den drabbade.

      Radera