lördag 20 juli 2013

Möten med trasiga människor

För ca fyra år sedan var jag på ett Näpo. Ett av de ärenden som jag minns bäst därifrån var då en tjej som arbetade på en restaurang i gallerian blev sexuellt trakasserad och förföljd av en ung kille. Det började med att hon svarade artigt då han en dag kom fram till henne på tunnelbaneperrongen. När han senare sökte upp henne på restaurangen och hon väldigt tydligt sa ifrån så hjälpte inte det. Killen, som var väldigt speciell, skickade bland annat ett kärleksbrev med en bit hasch i, några väldigt explicit sexuella referenser, samt tre rutor där hon på en fråga om "chans" kunde kryssa i "ja", "nej" eller "kanske". Tjejen fick mitt jobbnummer, och när han nästa gång var förbi restauraungen och stirrade på henne så ringde hon. Vi lyckades fånga in honom. Efter förhör och delgivning av misstanke så höll jag ett allvarligt samtal med honom. Han uppgav att han försökte uppvakta henne och att han inte hade förstått att hon inte ville veta av honom och lovade nu att sluta. Det gjorde han inte. Ett besöksförbud och ett par samtal senare så verkade budskapet dock ha gått fram.

Det var lätt att förstå tjejens rädsla. Killen var minst sagt udda (och dessutom dömd för ett antal brott). Att hon skulle kunna känna sig trygg på och på väg från/till sin arbetsplats är en självklar rättighet, så vi gjorde vad vi kunde för att få slut på trakasserierna så fort som möjligt. Mina kontakter med killen gick alltid smidigt till. Han lyssnade och bad om ursäkt varje gång jag försökte förklara för honom att hans beteende inte var ok, och vi hade en relativt respektfull kommunikation.

Nyligen så var jag ute och åkte på ett sätt som gjorde att jag och kollegan hade tid att ta oss an jobb som jag annars har haft mindre möjlighet att göra på min nuvarande tjänst, till exempel inhämtning och transport av människor som mår dåligt. I det här fallet så fick en annan patrull jobbet att hämta in en kille som hade rymt ifrån psykvården och nu befann sig hos sin familj, som hade ringt in. Jag kände igen namnet, och associerade till killen jag hade träffat flera år tidigare. Dessutom har jag alltid tyckt att hanteringen av människor som mår psykiskt dåligt är en av de aspekter av polisjobbet som jag tycker är mest stimulerande och givande. Vi åkte till adressen för att hjälpa till. Det visade sig vara samma kille, och vi erbjöd oss att ta hand om transporten till St:Göran Psykakuten.

Killen kände igen mig direkt, och hälsade glatt. Jag satt bak med honom, så vi fick lite tid till att prata på väg in. Han berättade om hur hans familj hade fått honom inlagd sedan han hade fått en psykos nyligen i samband med ett dödsfall i familjen. Han talade om hur han upplevde att hans bror skämdes för honom, men att det var ok så länge han fick några "rödingar" i månaden av hans lön (Brodern, som fortfarande bodde hemma i föräldrarnas lägenhet i den segregerade förorten hade läst på KTH och skaffat ett bra jobb). Han berättade hur han inte var så bra det här med att läsa, men att han var bättre på siffror, vilket han illustrerade genom att ha koll på exakt hur mycket pengar man fick beroende på vilken sorts ersättningssystem man gick på. De tusenlappar han uppgav att han hade fått ifrån vården att göra egna inköp för hade han köpt kläder, mat och narkotika för och gjort slut på några timmar efter att han hade rymt. Han sa även att han inte kunde dricka alkohol, då började han slåss, men att det var bättre med cannabis. Riktigt tragiskt blev det då han, fortfarande leende, berättade att han hade försökt ta livet av sig några gånger, men misslyckats. Han uppgav att han inte var särskilt bra på att simma, och hade simmat ut för att drunkna, men sedan tagit sig iland igen.

Något som återkom i samtalet flera gånger var behovet av ett arbete, en plats i tillvaron, en sysselsättning som gav egna pengar. Han spekulerade i att han kunde bli fotbollsmålvakt, och jag påpekade att jag trodde att det var svårt att leva på det. Den här killen har väldigt mycket emot sig. Han kommer troligtvis aldrig att bli "anställningsbar" på en öppen arbetsmarknad. Däremot kan han säkert bidra med något, och själv må mycket bättre, om han ges en uppgift som han kan hantera och utan krav på att vara konkurrenskraftig. Det torde vara både ekonomiskt och mänskligt smart. Det känns som om det behövs många fler jobb som subventioneras av samhället på ett sätt att även de som aldrig kommer att vara "lönsamma" kan få vara med, Alternativet, att de går på bidrag, utanför samhället och ofta utan mening, kan knappast vara bättre. Speciellt inte med tanke på kostnaden som följer av missbruk och kriminalitet som ofta kopplas till utanförskapet. Jag har en vag känsla av att man borde kunna göra väldigt mycket mer, om man till att börja med struntade i den öppna marknadens heliga regler om "snedvriden konkurrens"...

Samma kväll träffade vi på ännu en trasig människa. Han led uppenbarligen av alkoholmissbruk, och hade, full, ringt in och sagt att han ville ta livet av sig. När vi körde honom till St:Göran så hade även han mycket att berätta, bland annat om hur han hade jobbat som sjöman på världshaven. Han var mångdubbelt äldre än killen vi körde tidigare på kvällen, och han hade också en annan syn på vad som fattades honom. Så här minns jag hans ord: "En varm kvinna att älska och en egen plats på jorden, ett fridfullt hem nära naturen". Det kan nog många skriva under på...

Jag har saknat de här mötena.

20 kommentarer:

  1. Som vanligt intressant att läsa, och jag förstår att det mötet med den här typen av människor är en del av ditt arbete som du gillar. Tyvärr är det väl svårt att alla gånger nå fram, kan jag tänka mig (även om det kan ses som en utmaning och att förmågan att "nå fram" kan ses som ett tecken på yrkesskicklighet).

    Får jag fråga vilken typ av enhet du är på nu, eller är det något som du bör hålla för dig själv?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Mikael! Just nu är jag på en spaningsrotel, i en kombinerad spanings- och utredningsgrupp som främst är inriktad mot grova brott av unga gärningsmän.

      Radera
  2. Samhall finns som den länken mellan marknaden och snedvriden konkurrens. Men även de har kritiserats för att outsource:at och tappat fokus från sina kärnvärden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samhall är bra. Jag tror att vi skulle behöva mer arbeten av Samhall-typ, och då (som du påpekar) fokuserade på just deras kärnvärden.

      Radera
  3. Hej Martin,
    Jag vill tacka för inlägget i Aftonbladet.
    Jag har ringt till olika radiostationer och tidningar då jag tycker dem vinklar polisens arbete fel. Blir oerhört upprörd när ni får ta så mycket skit. När jag växte upp var polisen hjältar, man var trygg när man såg en polis, så tycker jag självklart fortfarande!
    och jag är trött på att bli kallad rasist när jag anser att många invandrare har fört in detta våld i Sverige då de har en helt annan syn på polisen och makt. Vi brände inte bilar då vi var arbetslösa, vi fick tillfälligt beredskapsarbete på sjukhuset, vi skulle aldrig få för oss att slänga en enda sten på någon!!
    Jag kommer inte klara av att läsa din blogg då jag kommer bli alltför rädd för hur samhället ser ut och då jag har barn vill jag tro på allt gott.
    Men TACK till dig och dina kollegor! Snälla låt oss alla kämpa för ett gott samhälle och uppfostra våra barn till att fullständigt rata knark och våld i alla former! Låt inte allt vidrigt bli normaliserat! Mamman

    SvaraRadera
  4. Martin, du står i dina poliskläder och poserar som ni poliser vanligtvis brukar göra och snackar om hur bra ni poliser är. Du försöker ge en bild av poliser som inte är riktigt, att ni poliser är bra personer, hjälpsamma, ärliga, förebygger brått osv. För de personer som har dålig erfarenhet av poliser är det du skriver bara skitsnack, får bara högt blodtryck. Jag mådde illa av att läste lite av det du skrivit. För mig låter som det är typiskt att oavsett yrkes grupper håller varandra i ryggen och talar väll om varandra, fast de vet mycket väll att det inte stämmer. Om du Marin som en bra och ärlig polis verkligen vill göra något gott för både er poliser, för samhället, då ska du börja med att skriva ärligt. Det vill säga skriv också om de poliser som faktiskt begår brottslinga handlingar. På så sätt ökar du förtroendet för er poliser att det faktiskt finns ärliga och bra personer bland poliser. Alla poliser inte blivit poliser för att de vill göra något gott för utsatta och för samhället det borde du veta, utan det är säkert många poliser än man tror, som faktiskt blivit poliser för de är makt törstiga. Men som tur är det bland polis yrket också tror jag på att det fanns bra poliser.

    SvaraRadera
  5. Bra blogg, intressant läsning, till viss den obehaglig men ändå upplysande.
    Hoppas mina barn aldrig vill bli poliser, men ändå hoppas jag att det finns dom som aldrig ger upp och blir poliser, det behövs fler poliser som dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Avskyr dubbel moral, dubbla budskap.
      I diktators länder, där makthavare tvingar icke makthavares söner göra värnplikt och med tvång skickar andras söner till krig, till bokstavligen talat döden. Andras söner de är skyldiga sitt land, men inte min son ska bli dödad, absolut inte. Min son måste få de bästa möjligheterna och måste studera i de bästa skolor osv.
      Till dig anonym 23 juli 2013 00:07, du skrivit
      ”Hoppas mina barn aldrig vill bli poliser, men ändå hoppas jag att det finns dom som aldrig ger upp och blir poliser,”.
      För det första, när du inte hoppas något för ditt eget barn, så hur du kan hoppas det för andras barn. Sedan när du anser att det behövs flera poliser som är bra, vilket jag också håller med dig, så varför ska dina barn inte blir poliser? Det är ju inget fel och inget problem med bra poliser. Det är ju bara försöka lära dina barn att de ska också blir bra poliser. Men så klart kanske svårt för som förälder måste själv vara bra förebild så att barnen också blir bra personer, därmed blir de bra poliser, ” vuxna häller ut vatten och barnen trampar i”.
      Men du, frästen din djävul, du är smart, när du blir gripen av polisen, så bara hänvisa till ditt inlägg, då blir du släppt;)

      Radera
  6. http://nyheter24.se/blogg/quetzala-blanco/2013/07/22/fear-in-the-gun-sights-they-say-lie-low-you-say-ok-dont-wanna-play-the-show/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har redan svarat på det inlägget i min andra blogg: http://martinfunderar.blogspot.se/2013/07/tips-om-hur-polisen-skall-bli-battre.html

      Radera
  7. Martin: Just de möten du beskriver, är sådant som får många av oss att hämta motivation, och ta jobbet åter igen, en dag till. Och känna en glädje i det.

    Anonym 04:42, okej, jag ska snacka ärligt (även om det inte var mig du vände dej till):
    Du tillhör en minoritet: Majoriteten av de människor jag mött, i hela Sverige, som beklagar sig över hur DE blivit bemötta av polisen, har efter ett kortare snack erkänt att de kanske betett sig som arslen själva... Livet är hårt. De flesta av oss är artiga, korrekta, vänliga, och bemöts på samma sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym 25 juli 2013 10:24, så som du har skrivit ditt inlägg antingen är du en naiv person eller så är du själv en av de du menat att du har träffat. Hittar du en enda yrkes grupp som beskriver sig själva tvärtom det du har skrivit, ”De flesta av oss är artiga, korrekta, vänliga, och bemöts på samma sätt.”

      Sedan du skriver om majoritet och minoritets grupper, jag förstår vad du menat, men kort nämna annat: Tyvärr majoriteten av oss människor vågar vi inte öppet tala om sådant som inte är bra, som är negativ inom vårt yrke och inom andra yrken. Detta beror på att vi är rädda att bli av med arbetet eller hamna i utanförskap på arbetsplatsen och att hamna i konflikt med våra kollegor och arbetsgivare, eller blir anklagade för diverse. Detta finns också inom polisen och är också känd för polisen.

      Livet är hårt, för maktlösa personer och maktlösa personer också finns inom poliser, som inte vågar tala om hur deras polis kollegor, chefer missbrukar sin makt.

      De människor som du mött, som har efter ett kortare snack med dig erkänt att de kanske betett sig som arslen själva... kan bero på just dig själv. Att du kanske är en av de poliser som begår kriminella handlingar. Du kanske bettet dig som arsel, provocerat, hotat de, anklagat de, slagit de, sagt förnedrande saker..., att de kanske varit tvungna att erkänna för dig något som varit tvärtom.

      Oavsett yrke Om du varit en klok person borde du känna till att, inom alla yrken finns personer som inte följer lagstiftningen, ljuger, sköter inte sitt uppdrag som det borde och begår kriminella handlingar. Att begå kriminell handling är inte bara att döda eller hålla på narkotika.


      Om ett klok och erfaren yrkes person alltid talar väll om det yrket, då är det lögn, alla som kan tänka vet att allt inom yrkena är inte alltid bra. En person som ljuger går inte att lita på och lögn nästan alltid innebär och skadar någon annan person,en person är en del av samhället och samhället är hela Sverige. Makt innebär ansvar, men tyvärr så är inte fallet i praktiken att ansvar tas. Ett sätt att ta ansvar är att, när den väll bloggas om sitt yrke att exempelvis jag/vi poliser löser kriminalitet..., också borde bloggas om att det här … också görs av poliser som är mindre bra. Att uppmärksamma problem innebär att försöka lösa och minska problem. Detta att lösa problem med heder bör vara din motivation till en dag till åter på jobbet. Utan problem finns ingen lösning och utan lösning problem fortsätter. Nu förstår du anonym 10:24 älskling, ditt arsel, vad jag menat.

      Radera
    2. Långt svar, tack för det!

      Kort sagt: Nej, jag har inte varit polis. Situationerna jag beskriver har gällt 1) vänner och bekanta eller 2) människor jag mött i annat arbete.

      Självklart skall polisen granskas. Hela tiden. Det gör inte ditt första inlägg bättre eller mer trovärdigt. Och inte det andra heller.

      Radera
  8. Tack för kommentarerna. Det är alltid kul när det man skriver läses och ger upphov till debatt. Det är dock så klart tråkigt att en del som kommenterar inte kan avhållas sig ifrån dålig ton och personangrepp. Den kollega som skrev en fin kommentar nekade till exemepel inte någonstans till att det förekommer övergrepp, utan påpekade bara att det många gånger kan vara så att en person som först klagar på ett ingripande vid eftertanke inser att hen har haft en egen del i varför det blev våldsamt. Men det möttes tyvärr av de vanliga förolämpningarna... Likaså den person som konstaterade att hon inte ville att barnen skulle bli poliser (för att slippa möta allt lidande och elände) blev osakligt och fult attackerad. Sen kan jag, igen, tillägga att det är viktigt att inte generalisera om "invandrare". Det riskerar at bli ett kollektivt skuldbeläggande, som är förkastligt. Våld och kriminalitet har alltid förekommit.

    SvaraRadera
  9. Det är sorgligt att det bara finns en polis i hela Sverige som är jättebra, du borde få ensam sköta allt! Allt skulle bli så mycket bättre då! Och glöm inte att dela med dig av din ödmjukhet till dina kollegor!

    SvaraRadera
  10. Jag utgår ifrån att den här kommentaren är ironisk. Är det det, så är den i alla fall rätt rolig :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att du uppfattade ironin, synd att du missade budskapet bakom ironin. Möjligen var ditt ego i vägen?

      Radera
    2. Eller så uppfattade jag "budskapet", men tog inte åt mig särskilt mycket av det utan föredrog att se det roliga i kommentaren... Hade jag gjort det, så hade det definitivt inte stått särskilt bra till med mitt ego...

      Radera
  11. Tycker att det fanns en hel del i ditt inlägg som väckte mycket funderingar i min skalle. Tack så mycket.

    SvaraRadera