lördag 15 september 2012

Kollektivt självmord med spädbarn?

Det var precis i början på arbetspasset. Det går ut ett akut larm om att en familj höll på att försöka ta livet av sig genom att kasta sig framför bilar på en väg utanför migrationsverkets lokaler. Vi ilade mot adressen så fort vi kunde.. På väg fram försökte jag, som var bisittare, att få kontakt med personalen på migrationsverket som hade ringt in larmet. De berättade att familjen nu var inne i deras lokaler, vilket naturligtvis var en stor lättnad. Vi fortsatte dock att hålla en snabb fart för att själva kunna försäkra oss om att faran var över och för att inte riskera att situationen spårade ur igen. Väl framme så kom vi snabbt i kontakt med personal och familjen, två unga föräldrar och ett spädbarn. Som tur var fanns även tolk kvar på platsen, vilket gjorde att vi kunde kommunicera med dem. Vi började med att försöka få en så klar bild som möjligt av vad som hade hänt.

Det visade sig att familjen, som var asylsökande, precis hade blivit delgivna ett beslut om att de skulle komma att utvisas. Föräldrarna hade då lämnat rummet i vilket de hade fått beskedet, promenerat ned till receptionen och där försökt att lämna ifrån sig sitt spädbarn med motiveringen att de nu skulle ta livet av sig. Då de nekades uppgav de att de då skulle dö allihop, och sedan gav de sig av ned mot vägen. Senare hade de tagits med tillbaka till migrationsverket av personal som efter en första kort förvirring hade sprungit efter för att hindra och hjälpa.

Då man hör larm om självmordsförsök så tänker man självklart till 100% först på att rädda liv, därefter på att se till att den/de som mår dåligt får vård. I det här fallet tvingades vi ta hänsyn till en aspekt till. Ett tag fick vi uppgifter som pekade på att pappan hade försökt lägga sig framför en bil med sitt spädbarn i famnen. Om det stämde, och han verkligen hade försökt ta livet av sig själv bärandes på barnet, medveten om att det även skulle döda barnet, så hade han gjort sig skyldig till försök till mord eller dråp. För ett så grovt brott som mord är dessutom även tidigare stadier, förberedelse och stämpling, straffbara. Det kändes konstigt att plötsligt behöva skifta fokus ifrån det hjälpand/vårdande till det brottsutredande, speciellt med tanke på hur dåligt föräldrarna uppenbarligen mådde, men det är också helt självklart att man, oavsett hur illa man mår, aldrig har rätten att välja att (försöka) ta ett oskyldigt barn med sig in i döden. Det är, och skall vara, straffbart som mord eller dråp (sannolikt dråp). Efter att ha hållit ett antal förhör så fick vi lyckligtvis klart för oss att de uppgifter vi först hade fått inte stämde. Pappan hade lagt sig på vägen, men han hade först lämnat över barnet till mamman, som stod bredvid vägen, så vi kunde helt släppa tankarna på att behöva utreda brott.

Det var uppenbart att båda föräldrarna behövde psykiatrisk vård, och då vi med hjälp av tolken frågade om de ville att vi skulle köra dem till psykakuten så accepterade de erbjudandet. Därför behövdes inga tvångsmedel (LPT) på dem ifrån vår/polisens sida. Vad gäller spädbarnet så vände vi oss direkt till socialjouren och förklarade läget för dem. Vi bad om hjälp, och de skickade ut en "patrull" för att möta upp med oss på psykakuten. Väl där fick vi berätta ännu mer om omständigheterna för besöket, och sedan fattades det snabba beslut om att barnet behövde omhändertas. Vi var kvar då föräldrarna (med hjälp av en ny tolk) fick beskedet, och de tog det förvånansvärt lugnt. Troligtvis berodde det på att de redan var i så stor kris att många naturliga reaktioner hade dämpats, kanske förstod de också att de just nu inte var kapabla att ta hand om sitt barn. Vid det laget hade föräldrarna även fått läkarkontakt och socialtjänsten och psykvården som först hade bett oss att stanna sa nu att de klarade sig utan vår hjälp.

Jag har flera gånger skrivit om självmord och människor som har uttryckt önskan att ta livet av sig. Min känsla är att man ofta hamnar fel då man försöker förstå hur en människa som är suicidal agerar, eftersom man utgår ifrån att att denne skall vara kapabel att tänka kring och se klart vilka konsekvenser dess handlande får för andra. En del klarar säkert av det, men för de allra flesta som mår så dåligt så är det min uppfattning att den enorma stressen gör perspektivet ungefär lika stort och brett som hos en människa som sitter längst ned i en djup, mörk, brunn, och då är man ofta helt enkelt inte kapabel att uppfatta så mycket annat än sitt eget lidande. Det är i det perspektivet jag ser föräldrarnas agerande och synbara brist på empati gentemot sitt barn. Jag hoppas att de har fått bra hjälp av psykvården och att de nu sedan länge är återförenade med barnet.

Naturligtvis väcker även händelsen tankar kring hur otroligt påfrestande det kan vara att få ett utvisningsbesked och om hur enskilda människor kommer i kläm i migrationsärenden. Jag vet ingenting om deras fall, men jag vet dock att de kommer ifrån en hård diktatur.  Och spontant så känns det naturligtvis som att de, baserat på deras reaktion då de fick beskedet att de skulle komma att sändas tillbaka, borde få stanna i Sverige. Jag hoppas att verkställigheten av utvisningen fördröjs och att migrationsverket senare kommer att ändra sitt beslut. Men samtidigt så förstår jag att migrationsverket måste hålla sig till de lagar som  på demokratisk väg stiftas i vår riksdag. Om det finns ett politiskt stöd för en generösare migrationspolitik så kommer vi också att få en generösare migrationspolitik. Men någonstans så krockar idealism och vilja att hjälpa med realpolitik. Och även om jag gillar utopin med en värld utan gränser och helst skulle vilja kunna ta emot alla som kommer till Sverige, så inser jag också att det skulle innebära stora påfrestningar på samhället och välfärdssystemen med en fri (eller betydligt friare) migration. För tyvärr är världen full av människor som lever i fattigdom och lidande eller under förtryck :-(.

19 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Föräldrarna även tagit gisslan! Kolla det! Det är politikernas fel att utlänningarna har så högt ställda förväntningar på att vi tar in dom.

    SvaraRadera
  2. Tack, men föräldrarna har definitivt inte tagit någon gisslan. Förstår inte hur du menar, och håller inte med om ditt resonemang kring politikernas skuld heller.

    SvaraRadera
  3. Önskar att jag inte läst det här, just nu. Tack för ytterligare ett starkt blogginlägg.

    Början du bli uppgiven? Som du skriver så är det få som anser det realistiskt att bara öppna gränserna rakt av, men du brukar kunna vara positiv och reform-vänlig (väl)?

    Annars kan du få sitta i min världsregering när jag blir världsdiktator (Världsmamma tänker jag kalla det). Med rättvist fördelade världresurser, noll konflikter (eftersom jag alltid har rätt) och medkänsla så koloniserar vi snart Mars. ;-)

    SvaraRadera
  4. Bra skrivet, jobbig situation! Tyckte ni gjorde en bra bedömning.
    Gillade inte resonemanget över ifall de hade gjort mord försök, men är väl byråkrati och regelverk ni måste arbeta efter jag inte förstår.

    Behövde dom verkligen vård, eller var det bara ert sätt att hålla dem borta från diktaturen? Förstod det mer som att de behövde stabilitet i första hand, inteinte 'vårdas' och sen skickas vidare/tilllbaka.

    Nästan så jag måste skriva ett eget inlägg bara från känslorna din blogg rörde upp. Well done!

    SvaraRadera
  5. Älskar att läsa din blogg och har gjort det ett tag nu.

    Jag är just nu i en väldigt känslomässig period där man faktiskt haft tankar på att avsluta sitt liv... Jag kan på något vis relatera till den hopplösa känsla som griper tag om en, man ser bara elände... Det finns de som tar livet av sig och tar med sig barnen i döden men det är skillnaden mellan den typen och mig. Det är barnen som håller mig kvar, kärleken till dem.

    Tänk dig att ena dagen ha en familj, mamma-pappa-barn, för att andra dagen inte ha en man kvar. Hur dn man kan göra sin fru så illa är för mig en gåta.
    Min man har nyligen bedragit mig och jag trodde aldrig det kunde göra såhär ont.
    Man känner sig väldigt lite värd, självkänsla i botten osv...

    Förstår inte riktigt varför jag skriver det här. Passar liksom inte in men det är väl pga att man inte har ngn att prata med. Trots att de närmsta vännerna vet om så är det nästan som att folk inte förstår hur man mår efter ngt sådant så de hör inte av sig.

    Ja, det var min historia... Tur man är ung fortfarande. Kanske finns en man därute i framtiden som inte skräms av en kvinna med barn...


    SvaraRadera
  6. Finajag: Det finns en man för dig där ute, förmodligen mer än en som passar. Och ser man "ensam mamma söker" så verkar det inte vara kört för att man har barn. Det finns gott om killar som ser potentialen.

    Men du kan hitta värde och en meningsfull tillvaro utan just en kille också.

    Jag hoppas du hittar nån du kan prata med tills du hittar livsglädjen igen. Du kan ju alltid fortsätta posta hos Martin, han är seriös.

    Gör inget dumt. Håll ut. Det finns supportsystem: hitta dem!
    *Håller tummarna*

    SvaraRadera
  7. "FinaJag": Jag är ledsen att du går igenom en så hemskt jobbig period nu :-(. Jag förstår att det känns fruktansvärt att din relation har tagit slut, och att sveket med otroheten gör sorgen och bitterheten ännu värre. Jag kan också tänka mig att det just nu känns som om ditt liv har raserats, eftersom hela din livssituation och vardag förändras mot din vilja på ett sätt som bara verkar innebära nackdelar. Jag tror att det du behöver just nu är stöd och hjälp. Dels så skulle jag föreslå att du tar kontakt med någon sorts terapeut eller psykolog bara för att få prata med någon utomstående om hur du känner dig. Det brukar ofta hjälpa, i alla fall delvis. Sen skulle jag också vilja föreslå att du samlar kraft och försöker förklara för dina närmaste vänner att du faktiskt behöver deras stöd och närvaro just nu. Man tycker att de borde förstå det själva, men tyvärr så reagerar många av rädsla eller feghet med att dra sig undan ifrån dem som mår dåligt med motiveringen att "inte tränga sig på", vilket ofta är rena idiotin. Du behöver stöd för att ta dig igenom den här perioden, och det ingår i deras "ansvar" som vänner att finnas där. Sen vet jag att det låter som tomma ord, men smärtan du känner just nu kommer att bli lättare och lättare att bära med tid och bearbetning, och för de allra flesta försvinner den (nästan) helt, så håll ut och fortsätt kämpa! Det finns inget som säger att livet inte kan bli lika bra eller ännu bättre framöver, och du kommer säkert att träffa nya människor som är mycket mer värda din uppmärksamhet än vad ditt ex var!

    SvaraRadera
  8. Dea: Tack själv! Och nej, uppgivenhet hör liksom inte dit. Det känns fortfarande meningsfullt alla gånger man tycker att man har gjort nytta på något sätt. Och ja, jag ser mig som "positiv och reformvänlig", men försöker även att vara realistisk... Hur som helst så tar jag gärna en post i din "världsregering" ;-).

    Erik: Tack! Och vad gäller ett eventuellt mordförsök så har det inte bara med regler att göra. Jag tycker inte att det skall vara tillåtet att ta livet av sitt barn, hur dåligt man än mår. Sen behövde de helt klart vård, och jag hoppas som sagt att de mår mycket bättre nu och är återförenade med barnet sedan länge.

    SvaraRadera
  9. Hej...har nu läst och tårarna rullar ner för mina kinder. Självklart har man ingen rätt att ta livet av ett barn eller någon annan för den delen. Men kanske såg de ingen annan utväg. De försökte ju lämna ifrån sig barnet och när det inte gick så kanske det hellre tog med sig barnet än att barnet skulle skickas tillbaka. Inte för att jag vet om man hade skickat tillbaka ett ensamt litet spädbarn men kanske var det så föräldrarna trodde och tänkte.

    FinaJag: som Martin säger är det viktigt att du berättar för dina vänner hur du mår.
    Förlorade min älskade kusin för några år sedan. Jag försökte att så ofta jag bara kunde ringa till hans småsyskon. Hör hur det var med dem och visa att jag fanns där om de ville prata. Vi bor inte i samma stad men jag tyckte att det var viktigt att finnas för dem iaf. Min moster (mamman till min bortgångna kusin) sa att det värsta var när folk "smög på tå" kring dem. Vet inte riktigt varför jag skriver om det här. Men kanske kan det hjälpa dig FinaJag. Berätta för dina vänner hur de kan stötta dig i din sorg. Önskar dig all lycka!!!! Det finns någon där ute för dig med!!!!!!!! Kram M

    SvaraRadera
  10. Hmmmm......vid närmare eftertanke så kanske man hade gjort det......med tanke på den lilla 2 åriga flickan som är helt ensam och skall utvisas....,.,,,suck...hör nog inte hemma här men blir så trött på Sverige och dess lagar och tänk i vissa situationer.

    SvaraRadera
  11. M, tack så mycket för att du delade med dig av dina tankar!

    SvaraRadera
  12. Martin du slösar inte på tankarna på sistone.. Snart en månad sen sist. Väntar förhoppningsfullt:-)

    SvaraRadera
  13. Väntar också på nästa blogginlägg! Och eftersom du har den enda bloggen jag följer så tycker jag att det är alldeles för länge sen sist. Hoppas att allt är bra med dig och det inte hänt något sorgsamt...
    Mvh / Veronica

    SvaraRadera
  14. Skriver under på vad Anomym och Veronica säger. Du skriver fantastiskt bra och din blogg är mycket uppskattad! Hoppas du hittar skrivglädjen igen.
    /Mikael

    SvaraRadera
  15. Tack så mycket för peppningen, alla tre! Det har inte hänt mig något sorgsamt, Veronica. Däremot har jag haft mycket på flera olika fronter på sistone, en del bättre & en del sämre, så jag har helt enkelt inte känt att jag har haft tid att skriva. Återkommer eventuellt till vissa delar senare i bloggen. Men då jag läste era trevliga och uppskattande kommentarer så kände jag att det var dags att ta mig tiden att skriva ett inlägg :-). Tack så mycket igen!

    SvaraRadera
  16. Skönt att ha dig tillbaka  /Veronica

    SvaraRadera
  17. Intressant och bra skrivet Martin. Jag blir ledsen varje gång jag läser och blir påmind om vår paradoxala invandringspolitik. Samtidigt förstår jag också att migrationsverket måste hålla sig till de lagar som på demokratisk väg stiftas i vår riksdag. Som (förhoppningsvis) blivande polis undrar jag över hur mycket ni får skriva i sociala medier som facebook och bloggar, om de situationer som uppstår, och om de människor ni bemöter under era arbetspass? Tack igen för intressant läsning. Jag kommer kika in fler gånger.
    Ha en fortsatt bra vecka.

    Frida

    SvaraRadera
  18. Migrationspolitik menar jag naturligtvis :-)

    Frida

    SvaraRadera
  19. Tack så mycket, Frida! Vad gäller vad som får skrivas i sociala medier, så handlar det om att inte bryta mot förundersökningssekretess/försvåra för en pågående brottsutredning och inte kränka de inblandades integritet genom att hänga ut dem. Annars är min uppfattning att det är ganska så fritt att skriva. Polisen mår dessutom bra av öppenhet, vilket man mer och mer har börjat inse :-).

    SvaraRadera