torsdag 11 oktober 2012

Om huliganism och hävdelsebehov

Jag jobbar rätt sällan på fotbollsmatcher. Om man har sin tjänst på utryckningen, där det (liksom överallt inom polisen) är underbemannat och där det dessutom finns minimibemanningar som måste hållas blir man inte särskilt ofta anspråkstagen för kommenderingar. Undantag finns, t.ex. de bevakningsuppdrag utanför ambassader och domstolar som har blivit allt vanligare på sistone.

För ett tag sedan så jobbade jag hur som helst på en fotbollsmatch. Risken för oroligheter hade bedömts vara låg, så vi var bara fyra grupper som jobbade. Det fanns inga uppgifter om att det skulle komma några risksupportrar ifrån bortalaget, och man hade bemannat efter att det skulle bli en lugn tillställning. Efter utsättningen så var två av grupperna i stan för att rekognosera efter hemmalagets risksupportrar och vi var två grupper vid arenan. Till en början var det också lika lugnt som det var tänkt att vara, men sedan upptäckte gruppchefen för min grupp en stor långfärds/turistbuss som stod dåligt parkerad vid arenan. Bussen stod dessutom precis utanför en pub, och i samma veva som vi bad bussen att parkera om så noterade kollegorna också att pubens uteservering var full av yngre män med rakade huvuden, liknande tröjor, och aggressiv framtoning. De hade kommit med bussen, och det krävdes inga djupare kunskap om supportervärlden för att inse att de hade kommit till Stockholm främst för att slåss, och i andra hand för att se på fotboll. Då det togs kontakt med gruppen på uteserveringen så framkom det att de flesta inte ens var bortalagssupportrar utan supportrar till en utländsk klubb med vilken bortalagets huliganer hade ett samarbete och att de enbart hade kommit hit för möjligheten att få fightas. Många av dem hade tandskydd och annan utrustning med sig, och flera såg också påtända ut.

Upptäckten av en stor busslast med risksupportrar/huliganer hann knappt kommuniceras ut på radion innan samma gruppchef gjorde mig uppmärksam på att det kom en större tropp med män marscherandes i hög hastighet i vår riktning längre ned på gatan, hemmalagets risksupportrar. Jag hade precis börjat röra mig ut i gatan då gänget på uteserveringen såg motståndarlagets huliganer och vällde ut över staketet runt uteserveringen. Jag fick springa ut för att hinna slå stopp på massan ifrån uteservereringen innan den hade passerat våra två polisgrupper i riktning mot hemmalagshuliganerna, vars syfte uppenbarligen var att attackera bortalagets supportrar. Jag fick dra batong och slå några slag i luften innan de som var ivrigast av busslasten med huliganer förstod att det skulle göra ordentligt ont att försöka ta sig förbi. Alla kollegorna reagerade direkt, och på nolltid så stod hälften av dem bredvid mig och hindrade bortalagshuliganerna att avancera och hälften av dem hade sprungit bort och spärrat vägen för hemmalagshuliganerna.

Det var svårt för mig att uppfatta vad som hände bakom ryggen eftersom jag hade ett 50-tal huliganer skrikandes och studsandes i sin iver att ta sig förbi oss framför mig, men jag märkte att det började landa saker vid våra fötter. Något som klirrade. Något som brann. Det var dock inget som träffade mig eller någon kollega. Efter att den initiala rusningen hade stoppats så lugnade det ned sig lite precis framför mig. Det skreks fortfarande mycket, men de som stod närmast mig verkade ha gett upp försöken att ta sig förbi mig. Istället så kom en ledare för bortalagssupportrarna fram och helt lugnt och i vänlig ton försökte övertala mig att släppa förbi de "gäster" som han bjudit med för att slåss mot hemmalagssupportrarna.... Jag uppfattade nu situationen som under kontroll, och efter det initiala adrenalinpåslaget då mer än hundra huliganer rusade mot varandra, så kändes det ganska lugnt och jag kände mig inte särskilt stressad. Det kan dock bero på att jag läste situationen dåligt (eller på att de som stod vid just mig var lite mer passiva), för senare fick jag höra av den kollega som (tillsammans med gruppchefen) har störst erfarenhet av den här sortens situationer och som stod på samma linje som jag att han kände att det var på håret att de ditresta slagskämparna försökte slå sig igenom oss, och de var ju en bra bit mer än 10 gånger fler än vi. Efter ett tags "stand off" så kom polisinsatschefen med en insatsbuss med sirener och skrikor påslagna och körde rakt in mot gruppen framför oss, vilket fick effekten att de skingrades. När de väl hade börjat backa så kunde vi snabbt valla in dem mot samma uteservering igen, och slog en ring runt den. Parallellt så drog det andra gänget slutsatsen att det var fler poliser på väg, upphörde med försöken att ta sig förbi kollegorna och omgrupperade sig någon annan stans.

Konfrontationen ledde till att det kallades dit en större mängd poliser. Bortalagshuliganerna lyckades man också hålla koll på under hela matchen och fram tills de stuvades in i bussen och eskorterades ut ur länet. Det blev dock vid ett tillfälle en obehaglig situation för de publikvärdar och ordningsvakter, samt de fredliga bortalagssupportrar som var ditresta då man spärrade av alla vägar ut ur den aktuella läktarsektionen för att kunna slussa slagskämparna direkt in i sin buss. Resultatet blev dock att de inte lyckades ställa till med mer bråk än att stå och skrika bakom gallren på sektionen där de var instängda, så det blev en lång och misslyckade resa för dem. Med hemmalagshuliganerna var det värre. De ställde till med ytterligare ett par våldsamma upplopp efter matchen, och dessvärre blev också en kollega skadad (dock ej allvarligt) av stenkastningen.

Så vad gör att folk åker tvärs över landet för att söka konfrontation med andra huligangrupper och kasta stenar på polisen? Jag har varken särskilt mycket kunskap om eller förståelse för fenomenet. Jag har tränat kampsport hela livet, så jag gillar själv att fightas. Och vill man köra hårt, så går det utmärkt att göra det på en del av landets MMA-klubbar, bara man respekterar träningens regler och sina motståndare/medtränande. Faktum är att om det var just själva fighten som var huvudsyftet med huliganismen så känns det som att de båda huligangängen lätt skulle kunna ha organiserat ett möte ute på något ödsligt fält någonstans. Det verkar dock sällan ske... Så nej, det är annat som ligger bakom. Givetvis handlar det om gruppprocesser, hävdelsebehov, machoideal, status, med mera, men det känns fortfarande som att jag saknar en pusselbit. Kanske är det så att tillhörighetskänslan blir mycket starkare för personer med svag självkänsla och stort bekräftelsebehov om man utsätts för en upplevd fara tillsammans med gruppen (och det kanske är lättare uppnått genom katt och råttalekar på stan än genom ett rallarslagsmål på ett fält)? Fast den kicken borde man ju kunna få på ett konstruktivt sätt i t.ex. försvarsmakten istället? Men det är klart, de flesta av här individerna är väl personer som inte skulle gå igenom deras antagningsprocess, och tur är väl det? Tja, hur som helst så är det tråkigt att de här unga männens oförmåga att hitta vettiga sätt att söka adrenalinkickar och bekräftelse skall behöva kosta samhället och skattebetalarna mångmiljonbelopp. Och minst lika illa att kollegor, vars uppgift är att hålla ordningen och skydda samhället (även då huliganerna själva) ibland drabbas av fysiska eller psykiska men efter deras våldsamma attacker.

11 kommentarer:

  1. Angående ditt sista stycke, så tror jag att en stor anledning till att man inte slåss på ett ödsligt fält någonstans är att man då inte får en tredje part som kan uppmärksamma och bekräfta händelsen. Jag tror att poliskonfrontation och mediarapportering kan förstärka känslan av bekräftelse hos de inblandade, och att man får den rusch som man söker.

    Utöver det faktum att polis och tidningsnotis/tv-rapportering sänder ut signaler till rivaliserande grupper med samma typ av agenda.

    SvaraRadera
  2. Jag tror ni är helt rätt ute, du och Filip. Jag tycker det är oerhört synd att debatten om huliganism och vem som är ansvarig tar sig groteska uttryck när tredje part (och deras högs eventuella ansvar) sedan ska skuldbeläggas. Genom att göra det skjuter man bara pianisten och undviker de egentliga problemen.

    SvaraRadera
  3. Martin! Om du på fullaste allvar tycker att de skulle passa in i FM så blir jag djupt besviken på dig! De passar hos lika bra som hos Er då vi utför liknande sysslor (skulle väl vara graden av våld som skiljer oss åt).

    SvaraRadera
  4. Tror du missade en viss ironi Ang det där med försvarsmakten...

    SvaraRadera
  5. Håller med dig, Martin. Helt oförståeligt att de reser genom halva landet för o slåss. Inget lätt jobb du har. Brukar läsa dina insändare. Varit tyst nu ett tag. Skönt du e tillbaka:)

    SvaraRadera
  6. Tack för kommentarerna :-).

    Filip, som du redan vet så tror jag att du är inne på något viktigt i det att huliganerna vill ha publik för att få sin bekräftelsekick.

    Vad gäller att jag skulle ha sagt att huliganerna passar in hos FM, så stämmer inte det riktigt... Jag sa snarare att de skulle behöva något liknande än anställning där, men att de inte är kvalificerade för det.

    SvaraRadera
  7. Martin!

    Har nu läst en hel del av ditt bloggande och är sannerligen djupt imponerad. Om alla poliser tänkte och agerade som du så tror jag att polisen generellt sätt skulle ha ett bättre rykte. De flesta av oss poliser är bra, men din mogna insikt och analys av olika situationer finner jag ganska ovanligt i vårt yrke. Tack! Jag ser fram emot ditt fortsatta skrivande som utan problem skulle platsa i en intressant bok.
    Mvh John C-turen

    SvaraRadera
  8. Jag brukar följa "mitt" lag runt om i Sverige och jag minns speciellt en resa, vi var 1000 pers som åkte 4 timmar upp till Stockholm för att supporta vårat lag. Vad händer? Jo huliganer var med på tåget upp och började bråka, MED VARANDRA.. Ja det var totalt kaos på tåget och oskyldiga drabbade. Kan väl säga att 90% av dem hade inte bara druckit öl. Fruktansvärt tråkigt för oss vanliga supporter som gärna tar en bärs o umgås och har roligt tillsammans på fotbollen!

    En annan sak, har läst och kommenterat din blogg ett antal gånger. Jag har bestämt mig, efter 1 års velande, att söka till polishögskolan i januari 2013 men givetvis är det inte så många som möter mig med glädje och ser det som positivt, efter allt man läst och hört om poliser den sista tiden är det svårt att få en bra uppfattning om poliser och dess arbete. Har ofta fått höra "Du kommer bli formad och bli som de andra" vilket faktiskt gjort mig väldigt osäker många gånger på om jag ska söka... Men då är det väldigt skönt att gå in på din blogg och luta sig tillbaka och läsa, helt plötsligt kommer styrkan och hoppet tillbaka om att majoriteten av poliser faktiskt är bra. Lite luddigt kanske, men hoppas du förstår min poäng.

    SvaraRadera
  9. Tack så hemskt mycket, John! Bloggen är ju skriven för icke-poliser, men det är alltid speciellt kul att få beröm av en kollega :-).

    Och stort tack till dig också Amelie, för dina varma ord! Jag hoppas verkligen att du kommer in på PHS och att du själv kan bidra till att göra både poliskåren och samhället bättre!

    SvaraRadera
  10. Sista matchen jag gick på var Aik-Peking (Norrköping). 1978 på Råsunda.
    Därefter kom skithögarma med diverse firmor.
    Dessa piece of shit fick mig och undra om man inte kunde ta till Final Soulition. på dessa som är lägre än gråsuggor.

    SvaraRadera
  11. Förståsigpåare3 januari 2013 11:22

    Varför suckas det så högljutt av dig och andra just över de summor som fotbollsvåldet kostar samhället?

    Det suckas inte tillnärmelsevis lika mycket över de summor som krogvåld, förortsvåld, gatuvåld, festivalvåld eller för den delen hemmavåld? Det sucka förvisso över fenomenen som sådana - men det suckas inte över att det kostar pengar?

    Det är som att man ser allt våld utom just fotbollsvåldet som ett "nödvändigt ont" som måste stävjas av samhället emedan fotbollsvåldet på något sätt ses som ett lyxproblem som på något sätt skulle vara mer "onödigt" än våld på andra platser?

    Det synes mig totalt ologiskt? Ingen kan väl för allt i världen tro att kicksökande adrenalinjunkies och deras yngre svansar av bråkstakar skulle omvandlas till klassens ljus om man bara slutade spela fotboll?

    Givetvis är det sorgligt att det kostar skattebetalarna pengar med fotbollsvåld. Men det är inte ett dugg mer sorligt än att det kostar skattebetalarna pengar med annan typ av brottslighet?

    SvaraRadera