söndag 22 april 2012

Om ett dödsbud

Jag skriver det här inlägget med en viss tvekan, eftersom dem som jag skriver om skulle kunna identifiera sig om de skulle råka träffa på bloggen, och det rör sig om människor som jag känner starkt för. Anledningen till att jag ändå väljer att publicera det här är att jag gör bedömningen att de berörda inte skulle känna sig kränkta av att läsa min beskrivning av vårt möte. För inte så länge sedan gick rikspolischef Bengt Svenson ut i media och hävdade att polisens verksamhet behöver reonodlas. Polisen har en massa uppgifter som inte rör tygghetsskapande och utredande av brott, och dessa ville Svenson att någon annan får ansvaret för. Idag fick vi ett sådant uppdrag, som dock är ett vanligt polisiärt jobb, nämligen att meddela dödsbud. En man hade, mycket tragiskt och plötsligt, avlidit i en annan del av landet i en oväntad hjärtattack. Hans tonåriga dotter befann sig i vår del av landet, på tillfälligt besök. Hon befann sig hos en moster. Jag och min kollega fick i uppdrag att åka till adressen och meddela att fadern hade gått bort. Min första reaktion var just att det var ett jobb som kanske inte borde ligga på polisen. Vore det inte bättre om ett specialutbildad kristeam med vårdinriktning fick uppdraget? Dessutom kändes det som om det vore bättre för flickan att hennes moster meddelade den fruktansvärt tragiska nyheten, och inte två personer som hon aldrig hade träffat. Mostern borde ju gå att kontakta på telefon, då hon inte var lika nära anhörig till den avlidne. Hur som helst så hade vi fått uppdraget, så vi skulle naturligtvis försöka utföra det så bra som möjligt. Vi ringde och pratade med modern, som var den som hade bett om att få dödsbudet meddelat, och åkte sedan dit. När vi ringde på dörren så öppnade mostern, och det var uppenbart att hon redan visste. Dottern satt och grät förtvivlat. Det visade sig att modern hade ringt till sin syster efter kollegans samtal med henne. Vårt huvudsakliga uppdrag var alltså redan utfört. Vi stannade naturligtvis och försökte att bara finnas till hands, visa medkänsla (vilket kom väldigt naturligt, ögonen fuktades direkt då man mötte dotterns sorg) och se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. Det visade sig att det fanns en sak som de ville ha hjälp med, nämligen att boka om dotterns flygbiljett så att hon kunde åka hem direkt. Hennes lågprisbiljett gick egentligen inte att boka om och vi hittade inga journummer till flygbolaget, men beslutna om att åtminstone kunna hjälpa till med detta lilla så löste vi problemet. Lyckligtvis fanns personal på flygbolaget som kunde vara medmänniskor före affärsidkare och strikta regelföljare. Lite senare körde vi dem till Arlanda, och hjälpte till med kontakterna med flygbolaget (som återigen var väldigt hjälpsamma) så att flickan fick en ny biljett utskriven och blev incheckad. Kort därefter gick hon och mostern (som hade fått ett pass som gjorde att hon kunde vänta med flickan på insidan) till säkerhetskontrollen. Men först så kramades båda kollegan och jag med flickan. Det är alltid svårt att möta sorg, och kanske ännu svårare när det gäller barn. Men det gjordes lättare av att flickan fick ett fint stöd av sin moster, och av att hennes egen reaktion på den hemska tragedin var så sund. Hon grät omväxlade förtvivlat, men lite senare kunde vi prata med henne om hennes studier, hennes fritidsintressen, och lite allt möjligt, trots att hon då och då refererade till fadern och hans koppling till de saker vi diskuterade. Och sen kunde sorgen komma över henne igen. För mig tyder det på att hon både bearbetar och tar in tragedin, men också att hon omedvetet ger sig själv pauser ifrån de mest intensiva sorgearbetet så att hon inte helt bryts sönder. Vi hade ingen stor roll att spela i den processen, men det kändes ändå som att vi under de få timmar som mötet med flickan tog på något sätt kunde lindra och förenkla, om så bara en aning. Och det känns väldigt meningsfullt. Så ifrån att ha tänkt att det var ett jobb som vi kanske inte borde ha haft överhuvud taget så slutade det med att det blev ett av de jobb man åker på som verkligen ger mening åt yrket, och påminner en om varför man har valt att jobba som just polis. Dessutom kan det vara befriande att se hur tragedier kan ta fram det bästa hos folk. Kollegan var väldigt bra igenom hela händelsen. Mostern gav ett mycket fint stöd. Flygbolagspersonalen visade på ett jättefint sätt precis den sorts medmänsklighet som situationen krävde, och att det finns värden som är viktigare än att följa regler. Jag kan dock inte sluta det här inlägget utan att skicka ännu en tanke till flickan. Hennes liv kommer aldrig att bli som det var förut, men jag önskar och hoppas att det ändå på något sätt blir bra och lyckligt. Och med tanke på att det verkade vara en sund och stark tjej med en naturlig kontakt med sitt känsloliv, så kanske det ändå inte är en orealistisk förhoppning.

16 kommentarer:

  1. Martin, jag blir både otroligt berörd och glad när jag läser detta inlägg.
    Jag har läst din blogg många gånger förut och det jag framförallt gillar med den är att du alltid skriver med en värme i dina ord. Det lyser igenom att du faktiskt bryr dig om människor och brinner för att hjälpa.
    Du är verkligen ett föredöme! Och jag önskar jag hade mött på fler poliser som du!
    Keep up the good work!

    SvaraRadera
  2. Jag håller med anonym här ovan, du skriver med hjärtat och din medmänsklighet och värme förmedlas mellan raderna. Du är en förebild för både kollegor och medmänniskor generellt.

    //Pythia

    SvaraRadera
  3. Otroligt fint belyst och en väldigt ärlig,rak och varm berättelse i en av de kanske svåraste stunder i en människas liv. Tackar för denna skildring.// Madelene

    SvaraRadera
  4. Jag fick faktiskt ett dödsbesked av polisen när min syster som då var 19 hade omkommit i en trafikolycka. När jag tänker tillbaka så tror jag inte att det hade varit bättre för mig och min mor att någon annan hade plingat på klockan 23.04 på natten.

    Jag har gett dig komplimanger förr, Martin. Men jag önskar fortfarande att fler poliser verkligen brann för sitt arbete på det sättet du gör.

    SvaraRadera
  5. Nu trillar tårarna nedför mina kinder, blir så rörd av din berättelse och din värme. I allt det sorgliga hade flickan ändå tur att det var just du som fick uppdraget.
    /Anneli

    SvaraRadera
  6. Tack för alla varma och uppskattande kommentarer! Alltid jättekul att få positiv respons på det man skriver :-). Det är naturligtvis också smickrande att få komplimanger som rör hur jag är som polis. Men jag känner att jag vill påpeka att jag inte upplever mig som särskilt annorlunda än mina kollegor. Han som var med på jobbet var t.ex. precis lika empatisk och närvarande som jag var. Och min känsla är att de flesta poliser verkligen brinner för sitt arbete och bryr sig om/vill hjälpa de människor de möter. Sen finns det naturligtvis skillnader, vi är ju alla individer, och man kan dessutom ha bättre och sämre dagar. Jag tror hur som helst att flickan säkert hade blivit bra bemött även om det hade varit en annan patrull som hade fått uppdraget. Däremot hade ni inte kunnat läsa om det då.

    SvaraRadera
  7. Sebastian, jag beklagar verkligen sorgen. Att du är med och kommenterar det här ämnet, som måste beröra dig starkt personligen, känns verkligen speciellt. Jag hoppas att du och din familj har kunnat gå vidare efter tragedin!

    SvaraRadera
  8. Hej! Jag tror inte heller det spelar någon roll om vem som kommer med ett dödsbud utan vikten ligger i vad som händer efter någon fått motta en sådan (dålig)nyhet. Att de då får hjälp från anhöriga eller professionella med sitt sorgearbete är viktigt. De som inte visar upp sorg omedelbart efter beskedet kan ju ändå vara ledsna och när verkligheten kommmer ifatt är det viktigt att någon är där. :) / emma.

    SvaraRadera
  9. Som vanligt en bra skrivet (och bra jobbat).

    Jag har ofta funderat över om det är polisen som ska ha dessa uppdrag. Tittar man på det specifika fall som du tog upp så läggs ju mycket tid och resurser på sådant som kanske egentligen inte är renodlat polisjobb, när polisen samtidigt kanske behövs för andra uppdrag som bara de har kompetens att utföra.

    Vem skulle i så fall ta hand om det? Sjukvården? Socialtjänsten?

    Fast det skulle ju också ta tid och resurser från det som inte är renodlat hälso- sjukvårdsarbete. Polisen är också mer rörlig, i och med att arbetsplatsen ofta utgörs av ett fordon,och kan på så sätt lösa uppgiften snabbare. Klurig fråga, men jag lutar åt att det även i fortsättningen ska vara polisens uppgift.

    Som kuriosa har kollegor till mig (soc-tant) faktiskt fått i uppgift att vid ett tillfälle lämna dösbud. Jag vet inte om det berodde på att personen som skulle mottaga de hemska nyheterna bara var 14 år och ingen vårdnadshavare fanns tillgänglig.

    /Ebbhild

    SvaraRadera
  10. Hej Martin. Först vill jag bara tacka för en intressant och välskriven blogg. Sen tänkte jag passa på att fråga nått som inte rör detta inlägg men som du kanske har inblick i; tänkte nämligen söka tjänst som civilanställd på LKC och är lite nyfiken av vad lönerna ligger på där, om det skiljer för civila och Poliser. Jättetacksam för svar. Mvh, T

    SvaraRadera
  11. Muito bonito a maneira como você se envolve no seu trabalho e procura da melhor forma ajudar as pessoas. Boa sorte, continui sendo esse profissional e esse ser humano brilhante.
    Sua amiga Vagna

    SvaraRadera
  12. Vad otroligt fint gjort av er. Förstår att det känns bra att iallefall få försöka bidra med något positivt i en sådan situation. Detta kommer alltid flickan och hennes familj att komma ihåg.

    Har följt din blogg en stund nu. Du verkar vara en så klok och fin människa. Jag tror jag är lite kär på avstånd!

    SvaraRadera
  13. Tack igen för alla fina kommentarer! E obrigado, Vagna :-).

    Emma, håller med om att hjälpen måste finnas en lång tid efter tragedin.

    Ebbhild, du har rätt i att vi är lättrörliga, men det känns ändå som en detalj i sammanhanget som borde gå att lösa. Jag gissar t.ex. att dina kollegor var ytterst lämpliga för uppdraget.

    Ted, jag har faktiskt ingen koll på löneläget för civila på LKC, men det brukar finnas kontaktinfo i annonsen.

    Anna, jag vet inte riktigt hur jag skall svara dig, så jag säger bara "tack", även om ditt beröm känns oförtjänt :-).

    SvaraRadera
  14. Hade du kunnat arabiska hade jag skickat dig till Mellanöstern! Typ klonat dig o spridit till folk som behöver medmänsklighet fr poliser o militärer.

    SvaraRadera
  15. Tack för att det finns poliser som har hjärtat på rätt ställe.
    Ditt är GULDKANTAD RUNTOM. Tack för att du finns!

    SvaraRadera
  16. Då får du väl lära mig arabiska, Eshi ;-).

    Tackar så mycket för berömmet! Vill poängtera att jag inte har gjort mig förtjänt av det, men det är ändå trevligt :-).

    SvaraRadera