onsdag 2 januari 2013

Våldtäkt? Om svårigheten att veta och utreda.

I inlägget nedan kommer jag av integritetsskäl försöka vara ännu mer otydlig och vag angående den aktuella händelsen och fokusera mer på mina tankar och funderingar.

Det började hur som helst med ett larm om våldtäkt. Offret kontaktade polisen och berättade att hon fortfarande befann sig tillsammans med gärningsmannen. Vi var flera patruller som svarade på larmet och den misstänkte kunde gripas utan dramatik. Min patrull fick sedan i uppgift att ta hand om kvinnan och först lokalisera lägenheten i vilket brottet hade begåtts, och sedan ta med henne till AVK (akutmottagningen för våldtagna kvinnor på SÖS) och genomföra ett grundligt målsägandeförhör.

Kvinnans berättelse var stark och hemsk. Hon beskrev hur hon frivilligt hade följt med gärningsmannen till den aktuella lägenheten, men att han senare under kvällen gjorde närmande och att då hon då ville ge sig av så blev hon hotad och våldtagen flera gånger. Hennes berättelse var tydlig och konsekvent. Även om hon var ovanligt samlad med tanke på det som hon hade varit med om så verkade hon också tydligt berörd och fällde en hel del tårar under förhöret. Det fanns en del mindre frågetecken kring att hon inte hade lämnat lägenheten då det verkade som att hon hade haft tillfälle, men med tanke på den högst förståeliga rädsla och paralysering som hon beskrev under förhöret så ansåg varken jag eller min kollega att det var särskilt underligt och ställde inga följdfrågor kring detta. Vi ville självklart även undvika att ställa frågor som kunde tolkas som att vi ansåg att det hon utsattes för till viss del berodde på hennes egna handlingar (eller brist på handlingar) eller som att vi tvekade på hennes historia. Av samma anledning så ställde vi inga följdfrågor då hon sa att hon var drogfri sedan ett bra tag tillbaka och att de enbart hade druckit mindre mängder alkohol under den aktuella kvällen/natten. 

Det kändes som att hon öppnade upp sig bra under förhöret och sättet som hon tackade oss på då vi var klara gjorde att jag uppfattade det som att hon hade fått förtroende för oss. Det verkade också som att vi lyckades med att visa och förmedla den empati vi kände och med att ge henne ett så bra stöd som vi kunde i den mycket svåra situation som hon befann sig i. Då vi avrapporterade så skrev jag ett pm där jag sa att jag under förhöret hade uppfattat henne som trovärdig, och att även om det är svårt att yttra sig om detaljer, så upplevde jag det som väldigt sannolikt att grunderna i hennes berättelse, att hon hade blivit hotad och våldtagen av den gripne mannen, var sanna.

Några dagar senare så träffade jag på den jourutredare som hade haft hand om ärendet. Han hade då, förutom att förhöra den gripne gärningsmannen, även förhört två vittnen som enligt denne hade befunnit sig i lägenheten och som utredarna hade lyckats få tag på. Dessa tre gav en relativt samstämmig berättelse. Kvinnan hade i lägenheten haft rikligt med frivilligt sex med den misstänkte mannen, och hon hade även intagit en del narkotika. Åklagaren bestämdes sig kort efter att ha fått den informationen att släppa den gripne mannen. Ett av vittnena, som hade ett utvisningsbeslut hängande över sig, blev dock omhändertagen i samband med förhöret.

Det är fortfarande för mig och för alla som inte var inblandade i händelsen omöjligt att veta exakt vad som egentligen hände den där natten. Det verkar dock sannolikt att målsägaren har haft frivilligt sex med gärningsmannen och att det har missbrukats narkotika (två vittnen som inte har vetat om ett eventuellt behov av att prata ihop sig säger ju sig ha sett detta). Varför har hon då anmält att mannen har våldtagit henne? Det kan handla om en konflikt om pengar som är kopplad till sexet eller drogerna, men det kan också mycket väl vara så att han faktiskt har våldtagit henne efter det frivilliga sex som de båda vittnena observerade. Detta då den misstänkte och kvinnan ett tag var ensamma i lägenheten. Hur som helst så lär förundersökningen baserat på det lilla jag vet troligtvis läggas ned.

Det förhör som jag själv upplevde som relativt lyckat visade sig alltså troligtvis snarare ha varit ganska dåligt. På grund av viljan att visa målsägaren stöd och empati och inte få henne att känna sig ifrågasatt (både för att bygga förtroende för förhöret, men minst lika mycket för att vara medmänniskor i en väldigt svår stund) så missade vi att ställa en del tuffa och ifrågasättande frågor som antagligen hade gjort det lättare för oss att komma närmare sanningen. Om det nu är så att den misstänkte är oskyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör kanske kortat den tid han satt och led i en arrestcell. Om det är så att han trots allt är skyldig, så hade ett bättre målsägandeförhör, där målsägaren ifrån början berättar sanningen om eventuellt frivilligt sex och drogmissbruk, gjort det möjligt (dock fortfarande väldigt svårt) att kanske ändå nå till en fällande dom i slutändan. 

Då jag sitter med en målsägare så är empatin för denne alltid en av de dominerande känslorna. Man vill hjälpa, trösta och stötta. Och det är bra, det är så jag vill ha det. Men den empatin får inte göra att kvaliteten på det som ändå är huvuduppdraget, att utreda ett eventuellt brott och försöka ta reda på sanningen om vad som egentligen har hänt, komprometteras. Detta är speciellt relevant i ärenden som rör sexualbrott (men gäller även exempelvis relationsvåld). Jag borde ha varit noggrannare med att förklara för målsägaren hur viktigt det var att hon berättade hela sanningen om den aktuella natten, och jag borde ha ställt betydligt fler tuffa frågor för att testa och komplettera hennes berättelse. Både för hennes skull, i det fall att det var sant att hon hade blivit våldtagen, och för den misstänktes skull utifall att han är oskyldig. Även om viljan att se till att personer som begår vidriga brott mot andra människor blir dömda, spärras in, och offren får den upprättelse som nu är möjlig är en av de starkaste drivkrafterna för mig och de flesta andra poliser, så visar händelsen även hur viktigt det är att ha i åtanke att den misstänkte som man vill se fälld faktiskt kanske är oskyldig.

24 kommentarer:

  1. Tycker poliser ska ställa dom frågorna som behövs för att försöka ta reda på sanningen. Jag själv har suttit på andra sidan och gjort en våldtäktsanmälan och tyckt att polisen var hemskt elak när han ställde frågor som visade att han misstrodde min historia. Trots att min klänning, mina skor och mina underkläder var täckta av blod. Men jag tycker inte att en oskyldig ska dömas för den kommer att påverkas av det väldigt länge den med.

    SvaraRadera
  2. Det finns, som jag upplever en del grundläggande problematik i redogörelsen ovan vilket får mig att först att undra:
    Får poliser i sin utbildningstid någon utbildning i genuskunskap? Får man någon särskild utbildning i hur sexuella situationer kan upplevas olika beroende på kön t ex hos vittnen?

    Det kan finnas en anledning att vittnen och misstänkt har samma uppfattning trots att man inte ”pratat” ihop sig. Man har samma uppfattning om vad sexualitet är.
    Vad ”rikligt” med sex innebär, är inte heller utrett i situationen. Det behöver inte vara det typ av sex eller omfattningen därav som lett kvinnan upplever ett övergrepp.

    Kvinnan kan också ha upplevt under förhöret att om hon talat om droger, så hade hon avfärdats. Det finns outtalade föreställningar om att man då får skylla sig själv. Det behöver inte alls vara medvetet från de inblandade personerna utan vara omedvetna överväganden som styr; att man är mindre trovärdig som våldtäktsoffer. Hon kan ha känt skuld för detta eller för sig själv. Det är inget konstigt i sig.

    Man behöver inte vara ”tuff” som polis. Det tycker jag är ett konstigt valt uttryck. Man ska väl vara adekvat, inte minst för att förebygga missförstånd om ordval och uttryck.

    I texten finns också en föreställning om ett korrekt brottsofferbeteende, ett sorts facit. Det lever också i våra domstolar fortfarande trots att man vet att det inte finns något sådant. Det är en sådan föreställning man bör gå till botten med. En kvinna som upplevt våldtäkt kan både vara uppriven och lugn. Hon kan le, vara fåordig eller verka förvirrad.
    Tycker det finns en del att fundera över här. Det finns fortfarande många föreställningar som påverkar både polisiärt och juridiskt när det gäller sexuellt våld.

    SvaraRadera
  3. "Anonym", det låter som en hemsk upplevelse, speciellt med tanke på vad du var med om för att hamna där :-(. Hoppas att du har fått bra hjälp och att du mår bra trots det som hände!

    Marie, jag tycker att du läser ut saker ur mitt inlägg som jag varken skriver eller menar. Men jag skall försöka bemöta dina funderingar en efter en. För att det skall röra sig om en våldtäkt så måste gärningsmannen ha förstått att målsägaren inte vill. Han måste ha uppsåt. Om han uppfattar det som att hon vill ha sex (och kan styrka det genom vittnesmål) så kan han inte dömas för våldtäkt även om kvinnan egentligen inte ville. Sen var jag tydlig med att jag inte kan veta vad som faktiskt har hänt. Jag påpekade att det mycket väl kan vara så att hon har utsatts för våldtäkt(er) efter det sex som mannen verkar ha haft all anledning att uppfatta som frivilligt (”rikligt” eller ej är knappast relevant). I kvinnans berättelse finns inte heller något som helst utrymme för missförstånd. Det hon beskriver är solklara fall av våldtäkt (under mordhot). Det de andra beskriver är det inte, utan ett totalt annat skeende. Dina spekulationer matchar helt enkelt inte det jag vet om utredningen (som är mycket mer än vad jag kan eller vill skriva om). Någon/några ljuger helt eller delvis, vilket ofta är fallet i en utredning. Och kontentan är att det därifrån är väldigt osannolikt att det skall gå att fälla gärningsmannen (om han nu är skyldig).

    Att kvinnan undvek att tala om droger (om hon nu använde droger) har troligtvis mindre att göra med att hon trodde att vi skulle tycka att hon skulla få skylla sig själv, och mer att göra med att det är olagligt. Vi hade självklart inte försökt lagföra henne för ett eventuellt ringa narkotikabrott, men folk längre bak i rättskedjan hade kanske inte blundat för anmälningsplikten om det t.ex. visade sig att hon hade langat.

    Jag skrev inte att man skall vara ”tuff” mot en eventuell målsägare. Det jag skrev var att man behöver ställa tuffa frågor. Sen skall man naturligtvis ställa dem med rätt inramning, förklara varför det är nödvändigt att fråga och vara empatisk. Men även om man gör allt rätt så kan tuffa frågor ändå uppfattas som kränkande. Och i de fall där någon ljuger för att sätta dit någon (vilket kan hända...) så blir de tuffa frågorna än viktigare... Problemet är som sagt att det är svårt att veta...

    Jag håller inte med dig om att det finns en ”föreställning om ett korrekt brottsofferbeteende” i texten. Jag var tydlig med att jag uppfattade målsägaren som trovärdig (skrev t.o.m. ett pm om det) trots att hon inte passade in i den eventuella mallen. Sen framkom senare uppgifter som gör att jag hade anledning att starkt ifrågasätta min initiala bedömning.

    Inlägget är skrivet med självkritik. Jag/vi borde ha ställt fler tuffa frågor som ifrågasatte hennes berättelse (men självklart på ett förklarade, empatiskt sätt där vi betonar hur viktigt det är för utredningen att hennes berättelse är sann i alla detaljer och inte utelämnar något,vilket är precis vad jag brukar göra). Men jag känner inte igen mig i kritik baserat på att vi har haft en bristande genusanalys i förhöret. Det känns mer som att den handlar om ett budskap du vill föra fram en att den är kopplad till den händelse jag var med om och beskrev.

    Det finns hos en del debattörer en inställning att en anmäld våldtäkt alltid bör leda till lagföring, annars har någon misslyckats. Det är olyckligt av flera skäl. En del våldtäkter som anmäls är inte våldtäkter. Andra är det, men går helt enkelt inte att bevisa. Polisen skall alltid göra sitt yttersta, men inte för att få alla misstänka fällda, utan för att få alla skyldiga fällda och alla oskyldiga friade. Och många gånger är det bara två personer som någonsin kommer att veta vad som är vad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är möjligt att du inte uppfattade det men jag är faktiskt genuint intresserad av svaret på frågan:

      Får poliser i sin utbildningstid någon utbildning i genuskunskap?


      Det blir naturligtvis märkligt med att skriva ett inlägg, där jag invänder mot delar av bedömningen men där bloggägaren har något mer att hänvisa till i det bakomliggande skeendet som jag inte har någon aning om.
      Att det finns problematik i utredningar om våldtäkt är inget nytt, det finns en anledning att kvinnor drar sig för att anmäla - att det finns ett mörkertal.

      Det sista stycket i ditt svar hoppas jag var något du inte riktigt menade. Att det finns brister i offer, genus och förövarkunskap är knappast kontroversiellt.Det finns mycket att göra inom det området även det finns en del som är bättre.
      Skyldiga fällda och "oskyldiga" friade handlar om bevis. Att tänka i dessa två diametrala motpoler blir bara olyckligt och leder fel. (Det finns tyvärr mycket dåliga exempel på det dvs att distrikt tycker så "synd" om att eventuellt "oskyldiga" att inga våldtäktmisstänkta ens utreds.)

      Radera
    2. Vad är det som du hoppas han inte menar i sitt sista inlägg? Inget av det han säger är felaktigt; dessa debattörer finns, falska våldtäktsanmälningar inträffar, vissa våldtäktsfall går inte att bevisa och något annat än att polisen ska jobba för att fria oskyldiga och fälla skyldiga vore fruktansvärt.

      På vilket sätt är att "skyldiga fällda och oskyldiga friade" olyckligt och felaktigt tänkt? (Varför väljer du att sätta "oskyldiga" inom citationstecken?)

      Angående dåliga exempel så finns det även mycket dåliga exempel på våldtäktsmisstänkta som fällts eller behandlats mycket illa trots att de varit oskyldiga. De "brister i offer, genus och förövarkunskap" du tar upp ansvarar lika mycket för det som att våldtäktsmisstänkta inte utreds för att poliser tycker "synd" om dem.

      Din ansats tycks vara att den enda problematiken i våldtäktsutredningar är att skyldiga riskerar att gå fria eller att våldtagna kvinnor behandlas illa.

      Radera
  4. Finns ett talesätt...
    "allt är lätt med facit i handen"

    Det finns en bild uppmålad av hur ett polisförhör ser ut vid en våldtäkt och den gör nog att många väljer att tänka igenom sina svar och tyvärr även att göra en första anmälan.

    Ditt sätt att förhöra tolkar jag som att du var inställd på att offret var utsatt för en våldtäkt, tyvärr är det ofta så att ett första förhör ofta varit rent ifrågasättande, vilket i sin tur gör att offret till slut ger dom svar som gör att hon/han slipper få mera upprivande frågor.

    Att bli utsatt för en våldtäkt är ett trauma, vissa psykologer hävdar att man ska återger händelsen om och om igen för att kunna få fram den och bearbeta den medan andra är av helt annan åsikt, varje person är en unik individ och ger inte samma respons på samma saker.
    Att hålla ett förhör med ett våldtäktsoffer handlar därför i första hand om att skapa ett förtroende och sen låta offret tala fritt och kanske inflika med kompletterande frågor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du gör det extremt enkelt för dig och tycks missa den problematik Martins inlägg illustrerar. Hans förhör tycks ha följt den modell du beskriver i ditt sista stycke, men ändå verkar det att sanningen inte kom fram.

      Vidare är det naivt att tro att alla våldtäktsoffer kommer öppna upp bara det finns ett förtroende. Likaså är det naivt att tro att det alltid är möjligt att bygga upp ett sådant förtroende under de förutsättningar (t.ex. tidbegränsning) som finns. "Kompletterade frågor" säger dessutom inte så mycket. De frågor som är av vikt är ju ofta just de som kan uppfattas som ifrågasättande.

      (Att ändra på förutsättningarna är inte heller okomplicerat. Att exempelvis avvakta med förhör skulle å ena sidan kunna vara positivt för att bygga upp förtroende och inte traumatisera offret, men samtidigt finns det överväldigande bevis för vi ändrar våra minnen med tiden.)

      Radera
  5. Bra inlägg!

    Jag har läst en del av vad du har skrivit Martin, och även om du inte är helt perfekt... så önskar jag verkligen att du fortsätter att arbeta som polis.

    Sverige behöver människor som förstår att verkligheten ibland är komplicerad, och att verkligheten ibland är förskräckande enkel.

    Jag känner mig helt enkelt tryggare av att veta att det finns poliser som du, oavsett om jag är brottsoffer eller misstänkt gärningsman, eller medborgare.

    Om du nu faktiskt gör fel någon gång så hoppas jag att du lär dig personligen av dina misstag. Jag tror även att du har den personliga mogenheten som krävs för att du kan göra så att andra människor lär sig av _dina_ misstag.

    Fortsätt att arbeta som polis!

    SvaraRadera
  6. "ha i åtanke att den misstänkte som man vill se fälld faktiskt kanske är oskyldig."

    I sådana här fall är det enkelt att utsätta någon för misstanke. Det räcker ju med en anklagelse!

    Det är viktigt hur poliser tänker här, därför tycker jag det borde stå typ:

    ha i åtanke att den misstänkte som man, om den är skyldig, vill se fälld faktiskt kanske är oskyldig.

    /annan anonym

    SvaraRadera
  7. Tackar igen för alla kommentarerna. Det är kul då en text ger upphov till diskussion :-).

    Cosmokitten, ett speciellt tack för din varma och uppskattande kommentar :-).

    Marie, jag har fortfarande svårt att följa en del av dina resonemang, men jag skall absolut svara på de frågor som du ställer. Då jag läste på polisskolan så hade vi inte någon specifik utbildning i genusvetenskap. Däremot hade vi en hel del beteendevetenskap, och även specifika kurser i t.ex. relationsvåld och hatbrott där olika aspekter av vilka föreställningar som kan bidra till bättre respektive sämre bemötande av brottsoffer samt utredningar togs upp. Och ja, det är märkligt att skriva ett inlägg där du invänder mot saker som du har missuppfattat helt eller delvis. Det kanske hade varit bättre att inte anta en massa saker som inlägget i sig inte sa något, och sedan kritisera utifrån dina felaktiga antaganden? Och nej, det finns inget i det sista stycket i svaret till dig som jag inte menar. Det du missar är att jag betonar att det ofta är väldigt svårt att veta exakt vad som har hänt. Därför måste vi söka sanningen med ett öppet sinne, samtidigt som vi gör allt vi kan för att stötta ett brottsoffer och säkra bevis för en eventuell lagföring.

    Neo_Sthlm, håller helt med dig om att det är lättare att veta vad som hade varit rätt agerande då man har facit...:-). Håller även med om att empatin och kontakten med en målsägare i en våldtäktsutredning är a och o. Det är just därför det inte alltid är helt lätt att balansera emellan att vara empatisk och att vara kritisk och ifrågasättande...

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Med tanke på hur känslig den här debatten är tänkte jag göra några klargöranden. Våldtäkter är ett enormt samhällsproblem. Det finns ett gigantiskt mörkertal vad gäller våldtäkter där offret frivilligt befunnit sig på samma plats som gärningsmannen, men sedan blivit tvingad till sex. Dessa våldtäkter, som utgör den överväldigande majoriteten, är dessutom ofta väldigt svåra att utreda. För det mesta finns det inga vittnen, och ofta saknas även stark stödbevisning, så mycket handlar om att ord står mot ord. I det svenska rättsystemet så anses det mycket allvarligare att fälla en oskyldig än att fria en skyldig, varför man friar i de allra flesta tveksamma fallen. Därför frias ett stort antal gärningsmän som de facto har gjort sig skyldiga till våldtäkt. Det händer även, dock mycket mer sällan, att oskyldiga döms. Naturligtvis kan utredningsarbetet alltid förbättras, men den grundläggande problematiken kommer man inte ifrån. Som polis upplever jag att det överlägset största problemet är att en massa personer som är skyldiga frias, men jag måste även vara öppen för att det finns fall då vi missförstår situationen och den misstänkte faktiskt är oskyldig.

    Jag har tidigare skrivit två artiklar om problematiken med våldtäktsutredningar:

    http://www.newsmill.se/artikel/2010/03/26/polis-det-finns-m-nga-linneor-i-sverige

    och

    http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/v-lmenande-men-missvisande-om-v-ldt-kterna

    SvaraRadera
  10. Bra skrivet som alltid Martin!

    Men detta inlägg gör mig både arg och ledsen..

    Jag har själv varit utsatt för en brutal våldtäkt när jag var 16.. Och mitt fall hanterat så himla dåligt..
    En åklagaren valde att lägga ner trots att det fanns vittnen på plats och dessutom helt utan att höra killen.
    Dessutom var bland de första frågorna polisen ställde till mig dagen efter "vad jag hade på mig" "hur mycket jag hade druckit" och "om jag tidigare under kvällen sagt något till denna killen som kunde ha uppmuntrat honom och fått honom att tro att jag ville"
    Det kändes där och då som en ren käftsmäll och jag satt där med fruktansvärt mycket ångest, skam och känslan av att vara totalt värdelös.

    Den här killen satt sen på krogen en vecka efter och skröt bland sina vänner att "han visste minsann att jag inte ville men det struntade han i" och även det fanns det vittnen på.. Men åklagaren satt på ärendet så pass länge att när de väl tog upp utredningen igen ett år efter överklagan så kom ju självklart inga vittnen ihåg precis ordagrant vad som sagts längre..

    Idag är det sju år sen och jag lider fortfarande av mardrömmar och har otroligt svårt med tillit.

    Men det är just fall som detta som gör att vi offer hela tiden måste ifrågasättas och att man inte blir trodd på.
    Nu vet vi ju inte om denna kvinnan ljuger.. Men att delvis ljuga tycker jag nästan är lika illa..

    Har man själv varit utsatt och vet vilket helvete det är, då är det inget man ens önskar sin värsta fiende.

    /E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för inlägget. Här rör det sig om dåligt arbete från polis/åklagare verkar det ju som eftersom det fanns vittnen/bevis. Kan tänka mig att polis/åklagare blivit bättre på sådant här nu då det lagts mycket fokus på frågorna de senaste typ 7 åren. Det beror till stor del på feminismens lobbyarbete tror jag. Personligen tycker jag det räcker nu, det börjar bli slagsida åt andra hållet. Som du säger så vet man inte om någon ljuger, och sätter man folk i fängelse bara på anklaganden ,kombinerat med tendentiösa utredningar (där man på grund av indoktrinering (feminismkurser osv.) tolkar allt till mannens nackdel undergräver man rättsstaten, och då blir vi alla, oskyldiga som skyldiga, mycket otrygga. Du vet aldrig när du blir anklagad för något...

      samma avsändare som kommentar, 6 januari 2013 23:12, ovan.

      Radera
    2. Hoppsan det blev lite fel: "oskyldiga som skyldiga" mot slutet i mitt inlägg 11:36 skall bort.

      Att den som är skyldig blir rädd att hamna i finkan är ju rimligt.

      Radera
  11. Jag har själv blivit utsatt för en våldtäkt där ett flertal vänner till killen som utförde den gick in som vittnen och försvarade honom, trots att dem inte befann sig i huset när det hände. Killen släpptes och alla runtomkring trodde att jag ljög. Det lever jag med, dagligen. Det och alla hemska mardrömmar. Jag är stämplad. Honom är det synd om. Usch.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Usch ja. En hemsk upplevelse. Verkligen,
      Hoppas du drömt färdigt om det snart.

      Du kommer klara gå vidare tror jag.

      Lycka till i livet!

      /samma som kommentar, 6 januari 2013 23:12, ovan.

      Radera
  12. Snälla Martin, reagera, skriv, något om detta. Det absolut vansinnigaste jag läst i en rikstidning. Jag hoppas ni inte har kollektiv afasi inom kåren. SvD, en rikstidning skriver om att det finns 1700 "gillatryckningar" för att sätta polismannen som sköt södertäljerånaren i fängelse. Jag kan inte läsa något om utredning och rättegång. Alltså, jag är helt chockad, en rikstidning, promotar också en demonstration i Stockholm mot polisens agerande. Står inga fakta, argument eller annat seriöst. Om ni inte reagerar på dessa vansinnigheter, vem skal då göra det?

    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/upprop-pa-natet-mot-nedlagd-utredning-om-polisskott_7818826.svd

    Ni måste kunna försvara er mot dessa vansinnigheter, det är snarast er plikt.

    SvaraRadera
  13. E, det du har varit med om låter verkligen fruktansvärt! Att först bli våldtagen är själklart ett hemskt trauma, och att du sedan
    fick känna dig anklagad och ifrågasatt istället för att få stöd under polisutredningen gör det hela ännu värre :-(. Det låter verkligen som att utredningen sköttes på ett helt oacceptabelt sätt. Jättetrist att höra att de som skulle hjälpa dig till upprättelse svek sin plikt :-(. Hoppas innerligt att du succesivt lyckas bearbeta traumat och lägga det bakom dig, och att du får bra hjälp med det. Att kunna känna tillit är ju en av de viktigaste sakerna i alla relationer.

    Också jättetråkigt att höra om att även du, "anonym" har utsatts för en våldtäkt. Och jag förstår verkligen att det blir ännu värre av att folk runtomkring tror att du ljög om händelsen :-(. Det måste verkligen vara fruktansvärt! Förutom det avskyvärda att killens vänner ljög för att skydda honom, så finns det även ett allmänt missförstånd om att om en man frikänns ifrån våldtäkt så innebär det att det är bevisad att han var oskyldig. Det är helt fel, och ett stort problem för målsägaren/kvinnan, eftersom det verkar säga att hon har ljugit. Sanningen är naturligtvis att en person frikäns bara innebär att man inte kunde bevisa att han var skyldig, inte att man har bevisat att han är oskyldig. Hoppas innerligt att även du får bra hjälp och stöd med att gå vidare, i livet efter ditt trauma! Och gärna att sanningen kommer fram så småningom, så att den skyldige kan straffas och resten skämmas...

    SvaraRadera
  14. Robsten, det finns så många dårar, varav en del är polishatare och andra bara har allmänt svårt med strukturerat tänkande, att det knappast förvånar att det bildas grupper som protesterar mot att utredningen om skjutningen lades ned. Det protesteras om allt möjligt på nätet... Vad gäller skjutningen i Södertälje så har ändå knappast någon seriös debattör vad jag har sett påstått att det skulle vara ett dåligt agerande ifrån polisens sida. Till och med Sarnecki som brukar vara först ut med att såga polisen gav sitt stöd. Man kan inte "rasa" varje gång det bildas en tokig Facebookgrupp ;-)

    Och Svd "promotade" väl knappast demonstrationen, de nämnde den bara.

    SvaraRadera
  15. Är lite nyfiken på det här stycket du skrev bland kommentarerna:

    "För att det skall röra sig om en våldtäkt så måste gärningsmannen ha förstått att målsägaren inte vill. Han måste ha uppsåt. Om han uppfattar det som att hon vill ha sex (och kan styrka det genom vittnesmål) så kan han inte dömas för våldtäkt även om kvinnan egentligen inte ville."

    Är detta din personliga åsikt, yrkesmässiga åsikt eller något som lagen säger? För det låter väldigt hemskt att det är kvinnan som har bevisbördan när det är mannen som (eventuellt) har begått brottet. Känns nog som att det hade behövts mer utbildning kring detta med genus och hur en ska tänka när det gäller kvinnor som blivit våldtagna. Att tro att en är färdigutbildad inom detta område, visar bara på graden av okunnighet. Det är lätt att läsa runt på nätet; bloggar, diskussionsforum och program som berör ämnet, för att förstå att frågan är så stor, att det inte är tillräckligt att ha läst kurser i beteendevetenskap.
    Kolla här:
    http://www.genusfolket.se/samhalle/valdtakt-och-samtycke-vad-har-ni-egentligen-for-sex-darute/
    Eller här:
    http://tjejkraft.se/tag/valdtakt

    Rätt skrämmande va? Lagen behöver ses över och ändras! Varför kan inte gränsen gå vid, att båda måste se ett tydligt godkännande från partnern för att det inte ska klassas som våldtäkt?

    SvaraRadera
  16. Detta är inte min personliga åsikt, utan svensk lag. Vad gäller lagstiftningen om våldtäkt så tycker jag personligen att man bör införa ett samtyckeskrav (det vill säga skriva om och skärpa våldtäktsparagrafen). Jag tror dessutom att det hade varit bra med flera alternativa brottsrubriceringar vid sexuella övergrepp. Det ändrar dock inte den grundläggande frågan om uppsåt. För ett uppsåtligt/medvetet brott (t.ex. mord) krävs uppsåt. För oaktsamhetbrott (t.ex. vållande till annans död) krävs oaktsamhet. Det har inte med genusfrågor att göra, utan med grundläggande rättsprinciper. Likaså frågan om vem som har bevisbördan handlar om grundläggande rättsprinciper. Skall någon kunna dömas måste man bevisa att personen är skyldig. Det är alltså inte den anklagade som måste bevisa att han är oskyldig. Det hade varit att vända helt upp-och-ned på rättssäkerheten. Tyvärr så väcker den här frågan så mycket känslor att sådant lätt glöms bort.

    SvaraRadera
  17. Ja, detta är ett av de känsligaste ämnen gällande brott. Har erfarenhet av liknande, och blev väldigt bra bemött och förhörd av en manlig polis.Fortsätt skriva Martin!

    SvaraRadera