onsdag 25 juli 2012

Naken, bojad och tvångsmedicinerad

Vi hade just gått på nattpasset då LKC gick ut med ett larm om att en naken man sprang omkring, skrek, och slängde sig framför bilar i ett område i närheten. Vi var flera patruller som hastade ut, och på väg fram fick vi information om att det hela tiden kom in fler 112:or (larmsamtal) om den nakne mannen. Vi fick också uppgifter om att han höll på att skära sig. Väl framme så hittade vi först inte på någon, men då vi åkte runt och frågade människor som rörde sig ute fick vi ganska snabbt höra att han skulle ha begett sig tillbaka in i ett bostadshus. Personer på utsidan pekade dessutom ut en lägenhet och sa att de hade sett honom skära sig därinne genom fönstret. Jag och min kollega gick in i och försökte lokalisera rätt lägenhet, samtidigt som vi rapporterade till de andra patrullerna att vi hade lokaliserat honom. Det fanns fyra alternativ, och jag bankade direkt på de två första dörrarna. Relativt snabbt öppnades dessa och det blev uppenbart att det var fel lägenheter. Jag bankade sedan på den tredje och den fjärde dörren på ett annat våningsplan. När den tredje började öppna sig, utan att jag hade hört något inifrån lägenheten, så var min intuitiva slutsats att även det var fel lägenhet, men att vi då i alla fall visste vilken dörr vi skulle komma behöva forcera. Men då dörren öppnade så stod det en man där, endast iklädd ett par kalsonger nere runt anklarna, och såg förvirrad ut. Han hade som tur var dock ingen kniv i handen. Jag och kollegan gick fram till honom och tog tag i hans armar samtidigt som jag försökte hälsa på honom och etablera någon sorts kommunikation. Jag såg även till att snabbt dra upp kalsongerna till deras avsedda plats.

Mannen svarade inte på tilltal, utan började efter bara några sekunder försöka slita sig loss. Vi kunde naturligtvis inte släppa honom fri, dels för att han skulle kunna attackera oss eller någon annan i sitt psykotiska tillstånd, men främst för att han skulle kunna skada sig själv eller fara illa på annat sätt, så vi höll kvar med avsikten att få med honom till adekvat vård. Eftersom mannen kämpade allt han kunde och inte gick att få att lugna ned sig tvingades vi först få ned honom på golvet i trapphuset, och därefter belägga honom med handfängsel. Då nästa patrull anlände bad jag dem kontrollera den öppna lägenheten. Den första kollegan ur den tredje patrullen gick direkt för att hämta fotfängsel, vilket vi också belade mannen med. Ju mer immobiliserad han var, desto mindre våld behövde vi använda för att hindra att han skadade sig själv eller oss eller tog sig loss. Jag var hela tiden noga med att inte lägga någon tyngd på mannens böstkorg, utan höll i hans armar och huvud för att inte hindra hans andning eller blodcirkulation medan kollegan kontrollerade hans ben. Under tiden försökte jag prata med honom och förklara att vi inte ville honom illa utan bara behövde föra honom till sjukhus, men jag är tveksam till om han förstod något av det jag sa. Jag bad om att få fram den ambulans som redan var på väg för att göra en snabb kontroll av mannens hälsotillstånd innan vi åkte iväg. I lägenheten mannen hade befunnit sig i påträffade kollegorna naturligtvis tecken på att mannen hade brukat ansenliga mängder narkotika.


Efter att ambulanssjukvårdarna hade gjort en kontroll av mannens hälsotillstånd och konstaterat att han inte behövde akut medicinsk vård så var det dags att föra mannen till psykakuten. Han var vältränad (tränade tydligen brottning/MMA enligt vad vi fick höra senare) men relativt lätt, så det räckte med mig och kollegan för att bära honom till bilen. Jag ringde för att få beslut om LPT47, och fick det snabbaste beslutet någonsin... Väl där försökte läkaren också att prata med mannen medan vi höll ned honom, men gav upp efter ett par sekunder och skaffade fram beslut om bältesläggning och tvångsmedicinering med lugnande medel. Vi hjälpte även till att lyfta upp mannen på bältessängen och att hålla honom då han först spändes fast och senare fick två sprutor i rumpan. Mannen hade då konstant under hela tiden fortsatt att kämpa, försöka slita sig loss, och skrika okontrollerat. Först med medicinen i kroppen började han lugna ned sig.

Det är alltid väldigt integritetskränkande att tvångsomhänderta någon på grund av dennes psykiska ohälsa. Därför försöker jag oftast att undvika det (som i det här fallet). Ibland finns det dock inga alternativ. Då gäller det att få med personen på ett sätt som är så lite kränkande som möjligt och som innebär så lite våldsanvändning som möjligt. Det brukar räcka med att i lugn och ro förklara att personen måste följa med oss för tvångsvård för att slippa att ens använda våld (som i det här fallet). Ibland krävs mindre våldsanvändning, som att belägga någon med handfängsel och sedan fysiskt föra denne till bilen (som i det här fallet eller det här fallet). I några få undantagsfall så är personen så pass våldsam, utåtagerande och okontaktbar att det inte finns några andra alternativ än att fysiskt bunta ihop denne. Även utan Anna Odells omtalade konstverk är det ganska lätt att förstå desperationen och paniken hos en människa som redan ifrån början mår otroligt dåligt, och sedan totalt berövas sin rörelsefrihet (och om man sedan dessutom gör det på ett sätt som gör att personen får svårt att andas måste paniken vara total). Men jag kan inte heller se några alternativ för oss poliser än fängselbeläggning och närmast total fysisk kontroll för att hantera en person som är så pass farlig för sig själv och andra som mannen jag berättar om ovan, åtminstone tills den akuta psykosen har lugnat ned sig. Jag har även svårt att se hur psykvården skall kunna undvika den säkerligen förhatligen bältesläggningen och tvångsmedicineringen. Men det innebär inte att jag inte är medveten om hur fruktansvärda dessa åtgärder måste vara för den utsatte. Livet är fullt av dilemman...

7 kommentarer:

  1. Johan S Hessleby LVM.29 juli 2012 01:18

    Klockrent jobbat tycker jag som jobbar inom LVM. Tänka på personen som man jobbar med och dennes känslor. Önskar att fler personer inom yrken där man tar i från folk deras integritet kunde ha denna empati.

    SvaraRadera
  2. Martin, när har man enligt dig 1. Moralisk skyldighet, 2. Moralisk rätt, 3. Juridiskt rätt att ingripa handfast och med våld mot poliser?

    1. När Pol Pots polispatrull kommer mitt i natten för att hämta din universitetsutbildade granne?
    2. När Rodney King blev misshandlad?
    3. När Osmo Vallo blev gripen av polis?

    Tacksam för svar!

    SvaraRadera
  3. Tack, Johan! Och ja, empati är verkligen viktigt då man har med människor som mår dåligt att göra, vilket du uppenbarligen även vet ifrån ditt jobb :-).

    Niklas, det är svåra, omfattande, och lite luddiga frågor du ställer, men jag försöker mig på ett begränsat svar... Jag vet dessutom lite för lite om dina exempel för att kunna ha en tydlig åsikt. Men för det första kan vi ju konstatera att poliser också är människor. Polisen har i många stater (diktaturer, apartheidstater/kolonier, mm) stått för extremt mycket ondska.

    I Pol Pots Kambodja, där miljontals människor mördades, är juridiken ointressant eftersom juridik på nationell nivå är statens regelverk, och staten var genomond (om man nu får använda ett ord som "ond"...). Moraliskt sett är nästan allt sorts motstånd försvarbart.

    Vad gäller fallet med Rodney King, som blev misshandlad av LAPD, så tycker jag att de polismän som stod runt omkring och observerade misshandeln hade en moralisk skyldighet att ingripa, och jag gissar att de även enligt amerikansk lag hade en juridisk skyldighet som poliser att försöka stoppa misshandeln (tjänsteplikt). Som förbipasserande civilist så borde man naturligtvis också försöka få stopp på misshandeln, men på vilket sätt man gör det är en svårare fråga.

    Om vi går till Sverige och Osmo Vallo, där jag i alla fall kan den relevanta lagstiftningen, så verkar det ha varit frågan om kraftigt övervåld ifrån polisernas sida. Även då kan man tycka att en förbipasserande har en moralisk skyldighet att göra något, och en moralisk rättighet att agera för att försöka få stopp på våldet. Vad gäller det juridiska, så kan i det läget i första hand hävda nödvärn (om polisernas våld är så obefogat att det kan anses brottsligt) i andra han nöd (fara för liv). Sen handlar allt om sammanhang och detaljer som jag som sagt inte känner till. Man kan självklart inte ingripa bara för att poliser, som t.ex. i fallet jag skriver om ovan, använder försvarligt våld mot en person, och i de allra flesta fall så finns det anledningar till att polisen använder våld mot en person som någon som senare kommer till platsen varken är medveten om eller förstår.

    SvaraRadera
  4. Sammanhang är alltid viktigt, och i princip all våldsanvändning kan uppfattas som överdriven av en förbipasserande.

    Jag är en så flummig gubbe att jag skulle ha otroligt svårt att förmå mig själv att använda våld i något sammanhang mot någon annan människa. Oavsett om det jag försöker uppnå är kodifierat i lag eller inte.

    Jag förstår däremot att det är något som behövs, och jag är tacksam för att det finns de som väljer att göra det till sitt yrke.

    Jag läser av och till båda dina bloggar, och blir glad över att se ett synnerligen friskt intellekt i polisuniform. Fortsätt tänka och ifrågasätta.

    "Den som kämpar mot odjur bör se till att han inte därvid själv blir ett odjur."

    SvaraRadera
  5. Tack Niklas! Ja, det kan vara en balansgång det där med våldsanvändning. Oftast lyckas man undvika att använda våld, och då det är nödvändigt gör man det utan ilska eller hat, som i fallet ovan. Men det finns personer som man möter som har gjort saker som gör att man gärna vill ha en ursäkt att använda våld mot dem. Det är då man behöver vara speciellt vaksam...

    SvaraRadera
  6. Snubblade in här och såg detta inlägg.. Jag har blivit bältad otaliga gånger och det är lika kränkande och tungt varje gång, men jag håller med dig.. Det finns inte så många andra alternativ för vårdpersonalen. Jag är en kort, smal tjej men när jag övarmannas av ångest blir jag stark och bortkopplad från verkligheten, inget samtal i världen skulle kunna få mig lugn just då och då återstår ju bara bältning för att hindra mig från att skada mig själv. Så tyvärr tror jag att denna tvångsåtgärd behövs.

    SvaraRadera
  7. Tack för att du delade med dig av dina tankar och erfarenheter, Cecilia! Jag var inne på din blogg och läste lite. Du beskriver själv hur otroligt kränkande och jobbigt det är att bli bältad. Att du ändå säger att det är nödvändigt tyder på en stark förmåga att ändå reflektera över hela din situation. Jag förstår att du har mycket att kämpa med och att det inte finns någon enkel väg till att må bättre och bli fri ifrån självskadebeteenden, men jag hoppas att det kommer att gå bra och önskar dig all lycka!

    SvaraRadera