Medmänskliga telefonsamtal

Polisen är nästan helt beroende av att vanliga människor ur allmänheten ringer in till oss då de ser något som behöver åtgärdas. Om inte grannen ringer när han hör skrik och dunsar i lägenheten bredvid, så får misshandeln fortsätta. Om ingen hör av sig då de ser att några suspekta ungdomar kliver in i en trappuppgång och en stannar och hänger vid porten (en så kallad ”knasvakt”), så kommer ännu en familj att komma hem till en lägenhet vänd upp och ned, och länsad på allt av värde.

För några veckor sedan fick vi ett jobb där en man hade ringt om en full kvinna på en bänk. En LOB (Lagen om vård av berusade) på en bänk är ett dussinjobb, men den här gången kändes det som att det kunde ha gått illa. Det låg tomma spritflaskor och ölburkar runt omkring kvinnan, som själv var helt medvetslös. Det var riktigt kallt, åtminstone ett antal minusgrader. Och det var sent på kvällen. Dessutom satt kvinnan på ett undangömt ställe, där det antagligen inte passerade särskilt många människor mitt i natten. Min slutsats är att den vänlige unge mannen som ringde in och berättade om kvinnan (jag vet att han var vänlig och ung eftersom jag pratade med honom för att få hjälp att hitta rätt) mycket väl kan ha räddat ett liv med sitt telefonsamtal.

Då jag tänker på det fallet kan jag inte låta bli att göra en relektion till. Den medvetslösa kvinnan var ganska bastant, och det i kombination med bylsiga kläder som bara gled då man försökte få ett bra tag för att bära gjorde henne lite svårmanövrerbar. Det var ganska lugnt att lyfta upp henne, men desto svårare att få in henne i bilen. Och det är ett återkomnmande problem. Våra polisbilar har precis samma dörrar som vilka vanliga bilar som helst, det vill säga bildörrar som hamnar kraftigt i vägen om man behöver lassa in någon i bilen. Det hade varit bra mycket praktiskare om åtminstone en av de fyra dörrarna, den vid ”busplatsen”, höger bak, kunde fällas ut en extra bit för att ge lite arbetsutrymme...