torsdag 23 juli 2015

Örfil i arrest

En del av de händelser som jag skriver om här har hänt ett bra tag innan inläggen om dem dyker upp på bloggen. Det kan ibland bero på sekretess-skäl, men oftast handlar det om att jag helt enkelt inte har haft tid att skriva i anslutning till händelsen. Oavsett vilket, så lämpar en del texter sig att vänta med en aning, då händelserna och de inblandade personerna blir svårare att identifiera.

Vi var på jakt efter en rånare. En ung man hade anhållits i sin utevaro som delaktig i ett väpnat rån, och vi var ute för att hämta in honom. Med hjälp av lite detektivarbete så fick vi reda på att han bodde på ett hotellhem. Vi fick beslut om husrannsakan och fick ut nyckel för att gå in i rummet. Vi placerade som vanligt en kollega på baksidan och gick in. Dörren var olåst, TV:n var på, och det var uppenbart att någon alldeles nyss hade befunnit sig i rummet. På förfrågan hos föreståndaren om killen hade några vänner på hemmet fick vi fram att han brukade umgås med personen i rummet mitt emot i korridoren. Vi gick in där, och påträffade den person vi letade efter. Han ljög först om id och var allmänt otrevlig och aggressiv. Vi tog med honom, och på vägen in öste han en strid ström av grova förolämpningar över min kollega som satt bak med honom. Kollegan i fråga är en av de vänligaste och ödmjukaste poliserna i distriktet, och lät honom hållas efter att ha gjort några försök att nå fram.

Väl inne i arresten så sattes han enligt gängse rutiner på bänken där inskrivning och avvisitering sker. Arrestvakten kom fram och sa åt honom att börja ta av sig kläder och föremål. Killen svarade med att be arrestvakten gå och knulla sin morsa. Vakten reagerade instinktivt, gav killen en (mycket lätt) örfil och sa "Du talar inte till mig på det sättet". Killen skrek något i stil med "Han slog mig!" och vände sig till oss med anklagande röst och skrek "Ni såg!" Jag tog undan vakten och sa till honom att vänta en bit bort i deras rum. Sedan gick jag tillbaka till killen, sa att jag såg och att vi skulle prata om det senare, men att han nu skulle göra som han blev tillsagd och låta sig avvisiteras. När det budskapet hade gått in och avvisiteringen var på gång gick jag tillbaka för att prata med den vakt som hade utdelat örfilen. Jag förklarade att jag förstod att han hade blivit förbannad, men att det han hade gjort inte var ok, och att han dessutom riskerade sitt eget jobb.

Hans vaktkollega drog honom avsides för att prata med honom. Jag hjälpte kollegorna att bli klara med den anhållne killen, och förklarade för honom att han skulle få berätta om örfilen i det kommande förhöret, samt att det var upp till honom om vi skulle ta upp en anmälan om detta eller ej. Innan jag gick ut så förklarade jag situationen för vakten. Han sa då, troligtvis coachad av sin kollega, att han bara hade räckt sig fram för att ta tag i killen. Jag sa att han hade rätt att komma med vilken version som helst i ett eventuellt förhör och att det var inget jag skulle döma honom för, men att om jag tillfrågades så skulle jag säga att det jag såg var en örfil och inget annat. Samtidigt hoppades vi att vi genom vänlighet och bra bemötande mot den anhållne skulle få honom att känna att det inte var nödvändigt att anmäla händelsen.

Jag rapporterade om händelsen till stationsbefälet, och kommunicerade med gruppchefen om det kommande förhöret. En kollega som var perfekt för uppdraget utsågs som förhörsledare, och jag stämde av situationen med honom innan förhöret. Efter förhöret så berättade också kollegan att den anhållne för tillfället inte ville anmäla örfilen, och att han skulle meddela om han ändrade sig. Så vitt jag vet gjorde han heller aldrig det.

Händelsen fick alltså inga konsekvenser för någon, vilket jag är glad för. Jag tyckte genuint synd om vakten som tappade kontrollen. Jag fick också känslan av att han inte hade så bra koll på var gränserna för ett acceptabelt sätt att arbeta på gick. Han var relativt ny i jobbet, och dessutom relativt ny i landet. Det var uppenbart att han blev skärrad när jag förklarade att han riskerade sitt jobb. Jag upplevde dock aldrig att han blev arg på mig, då jag försökte vara vänlig och respektfull mot honom samtidigt som jag var tydlig.

Vad gäller den anhållne killen, så spelar det ingen roll hur odräglig han var mot oss poliser eller mot vakterna, han skall inte behöva utsättas för någon form av kroppsliga bestraffningar, inte ens så lindriga som en lätt örfil. Våld används för att försvara, ta kontroll och genomföra tjänsteåtgärder, inte för att bestraffa. Och han skall självklart också känna att rättssystemet skyddar honom när han utsätts för brott på samma sätt som det skyddar alla andra. Vilket jag tror att han kände i det här fallet. När han märkte att vi faktiskt skulle ha tagit upp en anmälan om han så hade velat, och dessutom berättat sanningsenligt vad vi såg, så kände han (lyckligtvis) inte längre att det var nödvändigt.

Jag kan ofta tycka att rättssystemet är väl tandlöst mot dem som begår brott. Straffen är låga och beviskraven i vissa fall oskäligt höga, konsekvenserna av att begå brott blir ofta försumliga. Jag upprörs över att människor som regelbundet utsätter andra för grova kränkningar kan fortsätta med det trots att vi vet vilka de är och vad de gör. Brottsofferperspektivet i rättsskipningen är på tok för svagt. Vi behöver bli bättre på att få stopp på vaneförbrytare och yrkeskriminella. Men mötet med polisen får aldrig innebära att en person fråntas rättigheter eller skydd som skall gälla alla. Oavsett vad personen har gjort. Ingen person skall behöva utstå kroppslig bestraffning. Alla skall kunna begära att en anmälan tas upp om de blir utsatta för brott och lita på att poliser och andra myndighetspersoner vittnar sanningsenligt om det de har sett. Det är inte bara en individuell rättighet, det är också grundläggande för förtroendet för hela vår rättsstat.

Slutligen, för mig är det sunt att inte vi poliser håller på och anmäler varandra stup i kvarten, vilket skulle vara fallet om vi tillämpade all lagstiftning korrekt och bokstavstroget. Man får enligt regelverket inte lämna "rapporteftergift" till en annan polis, men i praktiken ser man ofta emellan fingrarna med småsaker (trafikrelaterade sådana). Många poliser skulle bli bötfällda om deras bisittare hade rapporterat varje fortkörning som inte kan motiveras som tjänsterelaterad. Men det är en helt annan sak när en tredje part blir utsatt för något och denne själv vill anmäla händelsen. Då finns det, oaktat lojaliteter, enligt min mening helt enkelt inget utrymme för att ljuga. Sen tycker jag samtidigt att vi behöver se över hur vi lär oss av och delar ut skuld efter polisiära misstag. Dels för att skifta fokus ifrån individ till organisation, men också genom att då en individ faktiskt gjort något fel ha fler alternativ än att sparka denne (något som är betydligt mer kännbart än de straffrättsliga påföljderna). Här är en polislegitimation, som tillfälligt kan dras in, ett bra alternativ. Polisförbundet driver båda frågorna.

PS. Frågan om anmälningsskyldighet har lyfts. Förutom att jag tycker att det är olyckligt när det blir för stort fokus på formaliteter och paragrafrytteri och för lite på de inblandade människorna så kan jag bara konstatera att brottet (ringa) misshandel kräver att smärta eller skada skall ha uppstått. Örfilen var en mycket lätt markering. Den var inte ok, och hade den utsatte killen velat anmäla och där berättat att han fick ont så hade en anmälan upprättats och jag hade vittnat om att jag såg en örfil och inte ett försök att greppa tag i honom. Men när inte killen vill anmäla så kan vi inte ens bevisa att rekvisiten är uppfyllda. Jag kan absolut inte säga om det uppstod någon smärta eller ej, och någon skada var det absolut inte frågan om. Jag tycker alltså att det fattades rätt beslut när man beslutade att inte upprätta en anmälan. Av många skäl. Inte minst medmänsklighet.

2 kommentarer:

  1. Jag jobbar själv som arrestvakt på en av Stockholms arrester söder om stan och hos oss har vi precis samma problem. Oerfaren och ung personal.
    Jag tycker det är synd att det inte krävs en högre utbildning för de jobbet vi utför. Vi jobbar främst med människors välmående och mitt mål med varje arbetspass är att personerna som kommer till oss ska må bättre när de av olika orsaker senare får lämna arresten. Det är upp till oss och självklart med hjälp från er poliser att se till att alla i arresten mår bra oavsett anledning till vistelsen hos oss.

    Tack för att du forfarande bloggar, jag har följt dig under flera år och jag tycker du är en fantastisk polis och kollega!

    SvaraRadera
  2. Hej Martin!

    Kul och informativ blogg.
    Du skriver ofta tänkvärt och nyktert kring integritet och ansvar hos dig och dina kollegor
    En fråga bara.
    Ser du aldrig själv någon problematik ur ett trovärdighets- och legitimitetsperspektiv när du och andra poliser just vill flytta ansvarsfrågan från individen som du föreslår?
    Vi där ute som ev. blir föremål för en tvångsåtgärd skulle nog hävda att just risken för långtgående konsekvenser för den som missbrukar sin ställning som polis är den yttersta garantin för självrannsakan och återhållsamhet hos den enskilde polismanne.

    Mvh

    J

    SvaraRadera