Något som jag gillar med arbetet som polis är att man konstant möter människor. Nya människor. Människor som jag aldrig hade mött om jag hade fortsatt att jobba som ingenjör. Inte sällan är det tragiska livsöden som man stöter på, men de mötena kan också vara bland de mest givande, i alla fall om man hittar balansen emellan att känna empati och att inte ta allt man ser för personligt.
För ett par arbetspass sedan så fick jag och kollegan ett rutinjobb. Vi skulle köra en person som omhändertagits till ett behandlingshem där hon enligt lagen om vård av missbrukare (LVM) skulle spärras in. Flickan i fråga var förtvivlad. Det var inte svårt att förstå att hon behövde tvångsvård för att komma ur sitt missbruk, hon pratade lyriskt om sin senaste "trip" trots att den egentligen slutade i misär. Och hon kunde inte svara "ja" på frågan om hon ville bli kvitt drogerna trots att det var uppenbart att de hade kostat henne i princip allt som hon hade i livet. Men trots det var det inte avsaknaden av tillgång till droger som gjorde att hon hade ångest över tanken på att hon skulle tvångsvårdas på behandlingshemmet i fråga, utan villkoren och behandlingen på hemmet dit vi körde henne.
Om flickans berättelse stämmer, så behandlas de som omhändertagits som en vårdåtgärd betydligt mycket hårdare än de som spärras in som straff. Hon hävdade att de kunde gå mer än en vecka mellan gångerna då de fick gå ut och ta frisk luft. De fick inte använda mobiltelefoner (det fick hon däremot till sin förvåning i vår bil, hon är ju omhändertagen för vård, inte gripen för brott). Och det verkade som aktivitetsutbudet och miljön var extremt torftiga.
Vad beror då detta på? Att det är privata aktörer som driver behandlingshemmen och därför sparar på allt som kostar? Att det är dålig tillsyn och en undermålig lagstiftning som styr tvångsomhändertaganden enligt LVM och LVU (lyssna gärna på P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om LVU-hem)? Jag vet inte.
Jag vet bara att efter ett snabbt överlämnande så åkte jag därifrån med en dålig känsla i magen. Och att jag först på väg tillbaka kom på att jag hade velat fråga personalen som tog emot flickan om hur ofta de fick vara utomhus. Och det faktum att jag kom på det för sent gör nog att det stör och gnager i mig mer än vad det hade gjort annars, då blir liksom eventuella missförhållanden också mitt ansvar...
Måste vara svårt att inte ta med sig jobbet hem vid sådana tillfällen...
SvaraRaderaKan du inte i efterhand åka tillbaka/höra av dig eller på annat sätt ta reda på hur de behandlar sina klienter?
SvaraRaderaDet kan aldrig bli ditt ansvar att/om missförhållanden finns - de existerar där oavsett om du lämnat en människa dit eller inte.
Däremot kan du skaffa mer info/kunskap om just det aktuella hemmet som kanske lugnar dig eller får dig att engagera dig djupare.
/Pythia
Jag är normalt ganska bra på att inte ta med mig jobbet hem, men ibland är det svårare än vad det brukar vara...
SvaraRaderaPythia, jag skall definitivt fråga dem nästa gången jag har vägarna förbi det aktuella hemmet, eller något annat LVU/LVM-hem för den delen.
Hej!
SvaraRaderaHar "läst ikapp" hela din blogg sedan jag upptäckte den igår. Mycket intressant och bra skrivet, med nyanserade reflektioner och tydliga förklaringar kring de flesta resonemang. Bra jobbat!
Det har dykt upp ett par inlägg här som handlat om ungdomshem och deras beskaffenhet, varför jag tänkte kommentera det lite. Ska sägas att jag själv arbetar med ungdomar inom socialtjänsten och extraknäcker som ordningsvakt. I perioder har jag också arbetat som kriminalvårdare på häkte och som behandlingsassistent på ungdomshem med både LSU och LVU.
De reflektioner och aningar du verkar ha angående ungdomshem är enligt mina erfarenheter, helt riktiga. I flera fall har de ungdomar som sitter inlåsta på landets institutioner, mycket hårdare restriktioner än häktade brottslingar. Möjligheterna för ungdomarna att få sina behov av trygghet, omvårdnad och omhändertagande tillfredsställda är ofta MYCKET starkt begränsade. Dels beror det ofta på personalens bristande utbildning, och dels på att man gör vad man kan för att hålla kostnader nere (vilket naturligtvis innebär lägre personaltäthet mm.). I fråga om skillander mellan privat och offentligt, är min uppfattning att det nog egentligen inte skiljer sig så mycket.
Även rättssäkerheten har i många fall stora brister, då regelrätta övergrepp från personalens sida inte verkar vara helt ovanliga. En hel del är ju naturligtvis hörsägen och rykten, men då jag trots allt varit "i branschen" ett par år (både som "utförare" på behandlingshem och som "beställare" inom socialtjänsten) har jag hunnit se en del rejäla missförhållanden med egna ögon. Allt från kokerskor som struntar i matallergier till behandlingspersonal som kränker och misshandlar intagna godtyckligt. Incidentrapporter som förfalskas, ungdomar som straffas kollektivt och godtyckligt för skitsaker, sexuella övergrepp mm. är bara några av de missförhållanden jag skulle kunna berätta om.
Så Martin, det är nog helt riktigt av dig att hysa vissa tvivel kring den vård och behandling som bedrivs inom våra ungdomsinstitutioner. Det är inte bara ev. "kåk-cred" som gör att återkommande ungdomsbrottslingar hellre vill sitta i fängelse än på ungdomshem. Stundtals kan jag inte annat än att hålla med dem om att de skulle få bättre hjälp i fängelset.
Ovanstående är hur som helst bara mina egna åsikter och reflektioner, det finns säkert andra som tycker på något annat sätt. Tack i alla fall för en intressant blogg.
Tack för din insatta, tänkvärda och innehållsrika kommentar om ungdomshemmen! Skrämmande läsning, men bra att problemen lyfts. Nu skulle man bara vilja se till att något gjordes åt saken!
SvaraRaderaJag har förmodligen läst den här posten förut, men jag tog mig tiden att gå igenom Kaliber's reportage i ämnet, och jag är medveten om att det fortfarande är "media" och hur de vinklar vissa saker...
SvaraRaderaJag tror inte rakt av att allt är vårdpersonalens/hemmens fel, snarare räddhågsna politiker på kommunnivå som inte vågar stå för sina beslut, och precis som du säger vågar de inte låta det kosta pengar.
Jag fokuserade dock på en annan aspekt i mitt inlägg om just detta.
http://vaktjavel.wordpress.com/2012/07/06/en-gammal-granskning/
Läste och uppskattade ditt blogginlägg. Jag tror att problemet är en kombination av resursbrist/sparkrav, dåliga regler och i vissa fall att personalen ges möjligheter att styra över vad som borde få vara grundläggande rättigheter. Hur som helst så verkar det inte fungera bra :-(
SvaraRadera