Om en "krigsvåldtäkt" och en mycket modig flicka

För ett par månader sedan så skedde ett av de sjukaste brotten jag har stött på. Då jag kom till jobbet efter en ledig dag fanns utredningen, som gällde försök till våldtäkt och grov misshandel, på vår sektion. Det som hade hänt var kortfattat att en man hade slagit sönder fönstret till den lägenhet i vilken en flicka befann sig ensam, tagit sig in där, och gett sig efter flickan i syfte att våldta henne. Av en slump så kom hennes mors pojkvän precis hem till lägenheten. Då han såg vad som hände så rusade han in för att stoppa mannen. Gärningsmannen slog då ned honom och fortsatte sedan att misshandla honom mycket brutalt då han låg ner. Då flickan försökte få gärningsmannen att sluta så vände han sig mot henne igen, och försökte våldta henne. Flickan hade hunnit ringa polisen då han slog rutan, och lyckligvis var de snabbt på plats. Då gärningsmannen såg polisen så slog han sönder ett annat fönster, hoppade ut, och försvann. Han återfanns inte av den polisman som följde efter eller av hundpatrullen som senare kom till platsen.

I lägenheten hade det påträffats ett SL-kort och en nyckelknippa som med största sannolikhet hade tappats av gärningsmannen. SL-kortet spårades snabbt av kollegorna, och film hämtades ifrån de senaste tillfällena som det hade använts. Detta ledde snabbt till att man kunde få fram en misstänkt. Vi fick beslut om anhållande och husrannsakan och åkte ut för att hämta in honom. Han var hemma. En kollega höll ett väldigt bra förhör med den anhållne där det framkom relativt snabbt att han hade lånat ut busskortet till en kompis den aktuella kvällen. Han berättade även att han hade grillat med den kompisen den kvällen i närheten av brottsplatsen, och att kompisen tidigt nästa morgon hade kommit blodig till hans lägenhet och bett om att få låna kläder, samt sagt att han tror att han hade slagit ihjäl en person. Det räckte självklart till beslut om anhållande och husrannsakan hos den anhållne. Ingen nyckel passade dock till den lägenhet i vilken han var skriven. Efter ett tags väntan så knackade vi på och gick in. Det visade sig att han inte bodde i den här lägenheten, utan med en släkting. Vi fick rätt adress. Då vi var på väg dit så fick jag ett samtal av Solna Tingsrätt. Jag hade glömt av att jag skulle vittna, och blev tvungen att avvika (vilket gjorde mig enormt frustrerad, då jag väldigt gärna ville vara med och gripa den här personen).

I nästa lägenhet passade nyckeln, och kollegorna kunde gå in obemärkta. De träffade snabbt på gräningsmannen sovandes i sitt rum. Han greps, och fick sitta och vänta i en stol bevakad av en kollega medan de andra två genomförde husrannsakan. I lägenheten fanns även den släkting som han kallade för sin mor. Då gärningsmannen hade fått kläder på sig så bad han sin "mor" om ett glas vatten, vilket han fick. Han drack upp vattnet och ställde sig sedan upp och kastade glaset med full kraft mot kollegan som vaktade honom, och sprang sedan mot balkongen. Kollegan lyckades ducka, och kastade sig efter gärningsmannen. Lyckligtvis öppnades balkongdörren inåt, och kollegan fick fatt på honom där, slängde ned honom på marken, och sprayade honom i ansiktet. De andra kollegorna var snabbt på plats och hjälpte till med att säkra och boja upp honom. Senare visade det sig att kollegan hade blivit träffad på handen då han skyddade sig med den, dock lyckligtvis utan att få någon allvarligare skada.

I det första förhöret med den misstänkte så nekade han till allt. Eftersom det var självklart att han skulle förbli anhållen, och senare häktad, så gjorde det dock inget. Utredningen fortsatte genom bland annat fler förhör med målsägarna, förhör med gärningsmannens släktingar (jag förhörde själv gärningsmannens pappa, och tyckte verkligen synd om den stackars mannen) och inhämtning av film ifrån den tvättstuga och källare där han hade gjort sig av med sina blodiga kläder. Självklart skickades även de DNA-prover som kriminalteknikerna hade tagit på brottsplatsen till SKL för analys. Ett par dagar senare blev jag ombedd att hålla ett nytt förhör med gärningsmannen, som då var häktad. I det förhöret, som jag har lagt upp på bloggen i sin helhet (dock anonymiserat), så erkände gärningsmannen efter ett antal timmars förhör i princip allt. Då målsägaren  bara hade berättat att han hade haft för avsikt att våldta henne, men inte hunnit, så blev jag förvånad när gärningsmannen erkände en handling som innebär en fullbordad våldtäkt. Efter det förhöret så hölls ytterligare ett långt förhör med målsägaren, där hon av en väldigt duktig kollega efter mycket om och men förmåddes att berätta om att hon faktiskt hade blivit utsatt för en fullbordad oral våldtäkt.

Ytterligare några förhör hölls. Då väl provsvaren ifrån SKL kom så var i princip utredningen redan klar. De visade på högsta gradens träff på gärningsmannen. Åklagaren åtalade för grov våldtäkt och grov misshandel. Försvaret hävdade att det borde stanna vid våldtäkt och misshandel av normalgraden, men tingsrätten gick helt på åklagarens linje. Gärningsmannen dömdes till fyra års fängelse, vilket om han hade varit över 21 år hade motsvarat sex års fängelse. Det var en av de strängare domarna vi har haft på sektionen.

För den intresserade så ger mitt förhör med gärningsmannen som jag har lagt upp som ett separat inlägg en mer detaljerad inblick i både händelsen och i hur gärningsmannen tänker. Jag kommer i mina reflektioner att hänvisa till saker som står i förhöret som jag inte har nämnt i det här inlägget, så för att få helheten bör även förhöret läsas.

Om det inte hade varit för framgångrikt polisarbete av kollegorna, så hade gärningsmannen kommit undan. Om vi hade behövt vänta på det positiva svaret på DNA-proven hade han redan befunnit sig i ett annat land (flygbiljetten var ju redan inhandlad), och brottsoffren hade inte fått upprättelse. Speciellt beröm går också till kollegan som duckade för glaset och fick tag på och övermannade honom innan han hann fly ifrån sin lägenhet. Det är inte säkert att vi hade hittat honom om han hade lyckats fly där.

När det gäller beröm så är det dock två personer som verkligen förtjänar att lyftas fram. Den misshandlade mannen var berusad då han såg att en man slog sig in i flickvännens lägenhet, i vilken dottern befann sig. Han hade väldigt svårt att freda sig då han blev attackerad när han sprang in i lägenheten, och blev mycket brutalt slagen. Han tvekade dock inte med att försöka hjälpa. Allra störst mod visade dock flickan. Hon ringde snabbt 112 då gärningsmannen tog sig in i lägenheten, något som visade sig vara helt avgörande. Då hennes mammas pojkvän höll på att bli misshandlad så hade hon chansen att fly, men hon återvände istället för att försöka oskadliggöra gärningsmannen med en kniv. Detta då han fortsatte att misshandla den då mycket blodige och halvt medvetslöse mannen, och hon var rädd att han skulle dö om han fick fler smällar. Då hon misslyckades med kniven, så beskriver hon själv att hon försökte lugna ned honom genom att tala med honom och göra som han sa för att han inte skulle fortsätta att sparka och slå på den liggande mannen, trots att detta var obeskrivligt jobbigt och kränkande. Moderns pojkvän klarade sig också lyckligtvis utan allvarligare skador eller men.

Vad gäller flickan så illustrerar hennes känslor och beteende efter våldtäkten hur otroligt kränkande och tragiskt det här brottet är. Hon har i mina ögon agerat hjältemodigt, men känner ändå en sådan fruktansvärd skam att det krävdes ett långt förhör av en mycket duktig och empatisk förhörsledare som redan visste att hon hade blivit oralt våldtagen för att hon skulle medge våldtäkten. I förhöret nämnde hon också att hon hellre ville dö än minnas/berätta. Detta blev även väldigt tydligt i rättegången. Trots att alla i salen visste att hon hade blivit utsatt för en fullbordad våldtäkt, så tog det lång, lång tid för åklagaren att dra ur henne det, då hon först bara svarade undvikande eller inte alls eftersom det var så jobbigt för henne. Det var smärtsamt att se och ögonen tårades på både mig och kollegan som hade handlagt ärendet där vi satt och lyssnade.

Vad gäller gärningsmannen, så hade han ju efter att ha känt sig så överbevisad att det inte var någon idé att ljuga mer erkänt brotten han stod anklagad för. Det är dock anmärkningsvärt att den lögn som han stod fast vid (förutom att minska ned sin våldsanvändning i den egna beskrivningen) gällde motivet till våldtäkten och misshandeln, och var inte relevant för skuldfrågan eller strafflängden. Han tyckte tydligen att det var för pinsamt att erkänna att han tog sig in i lägenheten för att våldta flickan, så han hittade istället på att han tog sig in där för att slå ned mannen (som då inte var på plats) och att han sedan skulle våldta flickan för att förnedra mannen. Flickan blev alltså i den versionen bara ett verktyg som han genom att våldta använde för att trampa på mannen. Att han tyckte att det var en lämplig lögn säger en hel del om hans kvinnosyn. Han gav i tingsrätten (nästan ord för ord) samma version som han hade gett mig i förhöret (då han kände sig tvingad att erkänna våldtäkten), vilket jag tror väckte kraftig antipati hos både domaren och nämndemännen, och knappast var till hans fördel.

Vad gäller rättegången, så blev den, trots att rätten till punkt och pricka gick på åklagarens linje och dömde till ett relativt strängt straff ändå i vissa delar ytterligare en kränkning för våldtäktsoffret. Åklagaren och förundersökningsledaren gjorde ett utmärkt jobb i alla delar utom en, han hade inte särskilt smidig hand med flickan då han i rätten förhörde/frågade henne om händelsen. Det värsta exemplet var då hon efter mycket ångest hade berättat att hon tvingades sätta på en kondom på gärningsmannen först fick frågan om det var jobbigt, och efter ett självklart "ja" fick följdfrågan "Varför var det jobbigt?". Hon reagerade, helt naturligt, med ilska. Då hon under rättegången fick frågan hur det kändes nu, så svarade hon också att hon var arg på allt och alla. Jag hoppas att hon får bra hjälp och stöd, och att det går att på något sätt lägga det mesta av den ilskan, och den totalt oförtjänta skammen som hon också beskrev, bakom sig. Förhoppningsvis kan rättegången, domen (och det största kränkningsskadestånd som jag har sett) åtminstone på något litet sätt bidra till det.

Trots gärningsmannens uppenbara brist på empati, även i nyktert tillstånd, så är jag helt säker på att våldtäkten inte hade skett om han inte hade varit berusad. Det verkar som att han och vännerna hade druckit smuggelsprit (ifrån "vodkabilen"), vilket också visar hur viktig kampen mot illegal alkoholhandel kan vara. Sen är det ännu en tankeställare om hur farlig alkoholen är rent generellt, och hur mycket lidande den orsakar. Gärningsmannen var dessutom påverkad av cannabis.

Vad gäller domen, som ju var relativt sträng och en framgång för åklagarsidan, så innebär den ändå att gärningsmannen släpps ut efter knappt tre år (två tredjedelar av straffet). Han är då fortfarande bara några år över 20. Risken att fler personer får sina liv raserade av hans totala brist på empati och konsekvenstänkande är överhängande. I det perspektivet hade det känts tryggare om han hade suttit frihetsberövad längre.

Detta är som jag inledningsvis var inne på, den sjukaste våldtäkt jag har haft att göra med. Överfallsvåldtäkter brukar ske på ett sätt som är ägnat att inte väcka uppmärksamhet, på lite ödsligare platser eller genom att smyga sig på någon, och även helt samvetslösa personer brukar dra sig undan och fly om de under ett våldtäktsförsök blir påkomna. Den här gärningsmannen slog sig in i en lägenhet mitt i ett samhälle, misshandlade brutalt mannen som kom dit för att avbryta försöket, och fortsatte sedan helt oberört med att fullborda våldtäkten ända tills polisen anlände. Jag har aldrig hört talas om något liknande i Sverige. Ett sådant beteende för mina tankar till krigszoner och de våldtäkter som sker (ofta systematiskt) under väpnade konflikter. Trots detta, och trots att både häktningspromemorior och nu senast domen, är offentlig har fallet konstigt nog inte gett upphov till något som helst medieintresse. Detta har visserligen varit skönt för både oss och målsägarna, men jag kan inte undgå att förvånas. Min tanke är att det beror på att brottet skedde i en av våra mest utsatta och segregerade förorter, och att målsägarna tillhör en klass som inte har ett särskilt stort mediautrymme, i alla fall inte som brottsoffer. Hade något dylikt hänt i innerstan hade det blivit krigsrubriker. Jag kan inte låta bli att jämföra med ett larm om en överfallsvåldtäkt där det blev stort intresse i riksmedia och en storm på sociala medier där vi poliser initialt fick svårt att få ihop uppgifterna. Efter en mycket noggrann utredning av kollegorna på en annan sektion kunde man också konstatera att brottet som hade anmälts inte hade skett (vilket man naturligtvis inte kan gå ut med). Hur som helst så känns det som om nyhetsvärderingen ibland blir lite skev...

Jag skriver det här inlägget medveten om att det inte är okomplicerat att lägga upp den här texten på min blogg. Ur förundersökningssekretesssynpunkt är det inget problem, texten innehåller inga uppgifter om utredningen som inte redan är offentliga i och med domen. Däremot är det alltid svårt med integritetsshänsyn. Eftersom målsägarna i ärendet i domen har fått sina namn sekretessbelagda så finns det dock inget lätt sätt för nyfikna att via min text spåra upp dem utan att gå via deras målsägarbiträden, vilket gör beslutet att publicera texten enklare.

Slutligen, målsägarna har vid flera tillfällen uttryckt tacksamhet för vårt arbete med det här ärendet, och främst då till den kollegan som handlade ärendet och som på ett väldigt fint sätt har skött kontakten med familjen. Den tacksamheten, och känslan av att utredningen och rättegången faktiskt har hjälpt dem i deras sorgearbete tillsammans med vetskapen att det faktum att gärningsmannen blev påträffad och inspärrad innebär ett skydd för fler presumtiva offer, är en del av det som ibland gör det här jobbet till ett av de bästa som man kan ha.