Offer för övervåld och kränkningar av polis

Jag fick för ett par månader sedan i uppgift att hjälpa till att hålla ett förhör i ett mordbrandsärende. Brottet hade skett på ett SIS/LVU-hem och det var också dit jag och kollegan åkte för att träffa de två tjejer som skulle förhöras (båda var mellan 18 och 20).

Jag fikck relativt snabbt bra kontakt med tjejen som jag pratade med, och hon berättade detaljerat en version av den aktuella händelsen som jag tror låg relativt nära sanningen. Hennes berättelse stärkte inte bara misstankarna mot den tjej som var misstänkt i ärendet, utan var också komprometterande för både den andra tjejen som förhördes samtidigt av kollegan och, till viss del, för henne själv.

Vid flera tillfällen under förhöret så förde tjejen över samtalet till att handla om helt andra saker. Hon pratade mycket om hur det var på SIS-hemmet där hon var placerad. Hennes berättelse stämde väl överens med det jag tidigare hade hört, att det var en otrygg plats som var långt ifrån idealisk för att ge unga tjejer som hade hamnat fel en bra möjlighet att ta sig tillbaka till ett fungerande och stabilt liv. En av de andra tjejerna där utsatte regelbundet henne (och flera andra) för hot och våld. Detta hade hon redan anmält, men eftersom ingen av dem hade flyttats på så hade anmälan i praktiken inte gett några som helst konsekvenser, vilket ju i princip gjorde det fritt fram för den fysiskt större tjejen att fortsätta med sin mobbning.

Jag brukar ha lätt att se behovet av frihetsberövande påföljder efter att i jobbet ha mött många brottsoffer som blir lidande då aktiva kriminella, speciellt ungdomar, trots upprepad brottslighet tillåts vara ute och fortsätta att igen och igen kränka andra. Vad gäller den här tjejen så uppfattade jag dock inte behovet som särskilt starkt, tvärtom kändes det som att det hade varit betydligt bättre om hon hade tillåtits bo hos sin far som verkade vara stabil och en bra förebild. Jag är dock medveten om att jag absolut inte har hela bilden, och att jag också säkert påverkades av vad en kollega brukar kalla den "rosa lagboken", dvs en tendens att se annorlunda på tjejer som begår brott än killar. Hur som helst så kändes det av många anledningar fel att hon skulle sitta inspärrad där hon var.

Det starkaste intrycket av samtalet handlade dock inte om situationen på SIS-hemmet, utan om en annan sak som hon spontant ville berätta för mig. Det rörde en händelse i hennes hemlän, där den bil som hon då satt i stoppades av polisen. Vid kontrollen så uppdagades det att hon var efterlyst för omhändertagande. Tjejen berättade sedan om hur hon, bara för att hon var uppkäftig och trotsig, utsattes för en hel del våld av de två manliga poliserna. Enligt hennes berättelse så försökte hon aldrig attackera någon av dem, utan var bara fysiskt omedgörlig och verbalt provocerande. Det resulterade dock i att hon blev nedslängd på asfalten, bojad, och sedan insliten i bilen där hon fick sitta ihoptryckt och dubbelvikt samtidigt som hon grät av både smärta, ilska och förnedring. Hon blev även förolämpad på olika sätt upprepade gånger. Efter att hon hade lämnats över så anmälde hon händelsen, och fick dokumenterat sår/skador i bland annat ansiktet och på en axel.

Hennes berättelse gjorde mig ledsen och bedrövad. Jag har absolut ingen möjlighet att bedöma sanningshalten i den, men med reservation för att alla som beskriver en händelse där man har varit inblandad i en konflikt alltid ger en starkt subjektiv beskrivning, så ser jag egentligen ingen anledning till varför hon skulle ljuga eller hitta på. Händelsen var redan anmäld (och tjejen förhörd) så det faktum att hon berättade det för mig påverkade inte på något sätt den internutredning som då startades upp. Det kan inte heller ha varit ett försök att "smutskasta" de inblandade kollegorna då de som sagt jobbade i en helt annan myndighet. Jag minns inte ens om hon nämnde några namn. Troligtvis så ville hon bara lätta sitt hjärta, berätta om något som hade varit jobbigt.

Jag inser som sagt att situationen säkerligen såg annorlunda ut för de inblandade poliserna, att deras subjektiva upplevelse om vad som hände skiljer sig kraftigt ifrån tjejens. Trots det, så verkar det tydligt för mig att betydligt mer våld än nödvändigt har använts, och att de har haft en riktigt dålig attityd. Det är helt oacceptabelt att poliser, som finns till för att hjälpa, i onödan kränker en person. Visst kan det förekomma våld under ett omhändertagande, men då skall det vara proportionerligt. Och det beror på vad man möts av. Hade det varit en 100 kg tung man som hade varit stökig hade mer våld varit motiverat (och situationen svårare att kontrollera), men det var en 50 kg lätt tjej. Och att sedan på ett förnedrande sätt förolämpa tjejen då man har henne under kontroll, gissningsvis för att hon hade varit uppkäftig vid ingripandet, är totalt underkänt!

Det kommer alltid att finnas folk som upplever att polisen har kränkt dem, även vid helt korrekta och nödvändiga ingripanden. Då kan man bara försöka förklara, och sedan släppa det. Däremot är det en katastrof varje gång en polis medvetet och/eller i onödan kränker någon. Det skadar inte bara den personen, utan hela rättsväsendet. Speciellt så skadar det så klart förtroendet för poliskåren.

Jag vet som sagt inte vad som faktiskt hände den där gången. Jag har en tendens att vara "blåögd" och har köpt historier som visat sig vara uppdiktade förut. Skillnaden den här gången är dock att jag inte kan se några motiv för personen att ljuga. Jag är medveten att det finns kollegor som tycker att man skall vara väldigt försiktig med att uttala sig kritiskt om hur andra poliser jobbar, speciellt om man inte var där och därigenom inte vet exakt vad som hände. En del går så långt att de alltid, per automatik, utgår ifrån att det alltid finns en legitim förklaring till varje ifrågasatt ingripande. Det tycker jag är en farlig inställning, ett uttryck för negativ "kåranda". Självklart skall man vara extremt försiktig med att hänga ut en specifik kollega (exempelvis genom att med bristfällig information kritisera någon offentligt), men att vara kritiskt inställd till hur ett ingripande verkar ha gått till tycker jag är sunt. Det är så vi lär oss, och det är också så vi visar allmänheten att vi tar frågor om etik och moral på allvar.

Det kommer alltid att finnas poliser som inte borde ha varit poliser. Även "bra" poliser kommer också alltid då och då av olika anledningar göra mindre lyckade ingripanden eller bete sig illa, inte minst då de har utsatts för stress och fara. Då måste vi, både som organisation och som kollegor, samtidigt kunna hantera lojaliteten med en arbetskamrat som har hamnat eller satt sig in en svår situation och vår plikt gentemot uppdraget och medborgarna, speciellt då mot den som har blivit oschysst behandlad. När vi misslyckas med det senare så förtjänar vårt förtroende att sjunka. Ansvaret inbegriper självklart att se till att poliser som beter sig illa slutar med det eller slutar som poliser.

Med det sagt så har jag under mina år som polis ALDRIG sett någon kollega kränka en person på det sätt som tjejen beskrev för mig. De allra flesta kollegor som jag har jobbat med har haft sunda värderingar och ett bra och professionellt bemötande. Det innebär självklart inte att den sortens kränkningar inte kan hända, det gör det dessvärre säkert. Däremot innebär det att det, åtminstone i det distrikt där jag jobbar, i så fall rör sig om extrema och väldigt beklagliga undantag.