Evig tvåa

När man är i tjänst, så vill man jobba. Och även om man självklart inte vill att det skall begås några brott, eller att någon skall fara illa, så är det just då något händer som det blir intressant och lärorikt att vara polis. Och viktigast av allt, det är då man har möjligheten att göra skillnad, att göra nytta, att hjälpa, och det är ju därför man har valt det här yrket (för det är definitivt inte lönen som har lockat...).

Vissa pass kan det gå flera timmar utan att ett enda jobb går ut. Speciellt vardagsnätter kan vara helt döda, men även dagpass är ofta relativt händelselösa (visst får man åka på en hel del snatterier och timade inbrott, men det hör ju inte till de intressantare jobben direkt...). Under fredagens dagpass haglade det däremot ut jobb. Det larmades ut att en person var hotfull, och det slutade med att ett vapen beslagstogs och att personen ifråga behövde brottas ned för att bojas (en situation som kunde ha blivit farlig, men som tack och lov gick bra). Ett pågående inbrott gick ut, men som vanligt hann vi inte fram i tid för att fånga tjuvarna. Förhoppningsvis finns det i det här fallet förutsättningar för att lösa det hela på utredningsvägen. En kvinna som behövde akut vård vägrade att följa med ambulansen, och de bad om hjälp ifrån oss. En man som hade kommit in på en stadsdelsförvaltning uppgavs vara labil och potentiellt farlig för sig själv eller andra, och han omhändertogs. Jag och de två kollegorna i vår minibusspatrull var på samtliga av dessa larm, men det var alltid någon patrull som hann fram före och som hade läget under kontroll då vi anlände. När det rör sig om kollegor ifrån turen, så vet man att jobbet blir bra gjort vilket självklart är det viktigaste, men man kan ändå ha känslan av att själv vilja vara först på plats och få hantera en intressant och oförutsägbar situation. Och att på så sätt få göra nytta...

För vår patrulls del så fick vi hur som helst ta hand om en kvinna som var väldigt upprörd och uppriven, men som hade svårt att förklara vad som var fel eftersom hon inte talade några av de språk vi talar, vilket en av kollegorna gjorde på ett fint och empatiskt sätt tills hon med hjälp av tolk kunde höras på stationen. Det verkade som om hon, som så ofta, hade blivit slagen av sin man... Dessutom åkte vi även på ett larm om en lös, farlig kamphund. Det visade sig vara en ung hund, nästan en valp, som efter att ha blivit kopplad kom fram glatt och hälsade på mig. Efter att ha klappat hunden och påpekat att det råder koppeltvång i det aktuella området, vilket ägarinnan visste om, så lämnade vi snabbt. Slutligen åkte vi in i en trafikolycka med behov av rapportering, bärgning och trafikdirigering precis innan passets slut, så vi fick trots allt gjort en del för att förtjäna vår (blygsamma) lön även om det kändes som om vi var den eviga tvåan under hela passet...